Recension | FILM

Skuttig och snygg persisk prins känns tyvärr igen

Prince of Persia är från början ett dataspel från 1989. I dag är det världspremiär för filmen som är baserad på det klassiska spelet. Som den jordnära och spänstige prins Dastan ser vi Jake Gyllenhaal, den lika spänstiga prinsessan Tamina görs av Gemma Arterton. Prince of Persia - The sands of time, är regisserad av Mike Newell.

Det utlovas mystik och kärlek i Prince of Persia. Och här sparas det inte på nåt: prinsar och prinsessor, gatubarn, kameler, strutsar, banditer och mäktiga slott- ofta i vackert gult kvällssolsljus.

Dastan är en föräldralös fattig pojke som gillar att klättra och hoppa. En dag rider kungen in på marknadsplatsen och ser Dastan hjältemodigt skydda sin vän. Den imponerade kungen adopterar Dastan, som växer upp till en jordnära och chosefri prins av folket. Han gillar att slåss, men har ett rent hjärta.

Så invaderar Dastan och hans prinsbröder, av misstag, en helig stad, där det finns en snygg och tuff prinsessa och en mycket helig dolk med magiska egenskaper. Och sen drar både äventyret, kärlekshistorien och tidsresorna i gång.

Det är lättsamt och roligt. Särskilt parkour-inslagen, ni vet den här sporten där man hoppar omkring på byggnader. Något som spelkonstruktörer förstått att utnyttja för länge sen, och som är en fröjd att se på film.

Jake Gyllenhaal skuttar på nästan omöjliga sätt och är väldigt intagande som oborstad prins. Riktigt rolig är också fantastiska Alfredo Molina, i rollen som skattesmitande strutskapplöpningskung. En entreprenör med tvivelaktig moral, som han själv säger. Och specialeffektsmakarna har verkligen lyckats skapa tidsresor, på ett snyggt och faktiskt nytt sätt.

Men, det blir ändå lite för mycket Indiana Jones. Allt är ju tjusigt och påkostat, men det känns som jag sett det här förut.

Förutom Jake Gyllenhaal då, som lyckas göra en så genomcharmig prins, och som garanterat kommer att ruinera kärlekstörstande tonåringar, för att de bara måste se honom på bioduken om och om igen.