recension | lyrik

Eva-Stina Byggmästars värld av grönt och blommigt

Det brukar klagas på att lyckan är svår att gestalta i konsten. Hur mycket enklare är det inte att skildra ett helvete än en himmel - och vem vill egentligen höra om en alltigenom strålande semesterresa? Den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar har genom åren skrivit om både glädje och lyckliga älskande. Idag kommer hennes diktsamling Vagga liten vagabond. Den fullbordar hennes trilogi om kärlek där även böckerna Älvdrottningen (2006) och Men hur små poeter finns det egentligen (2008) ingår.

Nere på marken, långt där nere bland bladen finns en liten liten resenär. Lika liten som älvan i Elsa Beskows bok Solägget, hon som flyger på fågelns rygg ner till apelsinernas land. Vagabonden i Eva-Stina Byggmästars bok är liten på jorden men stor i orden och tar ”diktens flygande matta” till fjärran länder. 
   Poeter som Nils Ferlin och Walt Whitman är guider in i bokens ton, den av kärlek, längtan, den romantiska bilden av fria själar med allt i ett litet knyte på resan utan mål.

Det här är korta dikter, utropsteckenkryddade, och de fyller en egen värld av grönt och blommigt, Ture Sventon-aktiga kamelfärder, spansktalande pingvinfruar, ömsint kelande nyckelpigor ”i sjötaxins baksäte”.
   Vem är Gud i detta universum? Vem riktar sig bokens bön till? ”väck hos oss / den glädje man känner över att bara / finnas till”.

Den bönen går till en växt. Med söt doft. Blåregnet. Floran har oanade krafter i den här boken. Precis som Dikten har. Det är med hjälp av dem vi ska krypa in och skydda oss. Finns det ett bo någonstans? Med ”mosstäcket” över magen och en ”månskensgardin” nerdragen – kan vi gömma oss där? I bokstäverna? I en blomma? Jag läser boken flera gånger, en gång på tunnelbanan med en nerknarkad kille på sätet bredvid. Han börjar luta sig mot mig, vill somna och jag försöker ha boken som sköld. Tänka bort honom och koncentrera mig på diktens bananfé som just tar en persikofé vid handen. Nej, det går visst inte, jag kan inte, vill inte leva så: Helt och hållet under detta dikttäcke, utan kontraster till bokens sorglösa skimmer.

Jag är helt med på bönen: ”Väck hos oss / den glädje man känner över att bara / finnas till”. Men hur kan vi få plats i full storlek i de orden?