Arabisk bild i Umeå

För ett år sedan visade Bildmuseet i Umeå den första delen av ”Samtida Arabisk Bild”: ett omfattande konstprojekt under ledning av den franska stjärncuratorn Catherine David.

Genom konstnärliga nedslag i några arabiska städer vill David skapa utbyten mellan väst och arabvärlden. Först ut var Beirut, nu har turen kommit till Kairo.

Cecilia Blomberg åkte till Umeå för att se Kairo.

Kontrasten kan inte bli mycket skarpare.

Utomhus meterhöga snödrivor och kyla som kryper ner mot minus tjugo grader. Inne ett myllrande, kokande, brokigt storstadsliv. Ett Kairo som blir förunderligt levande i den här utställningen.

För även om Catherine David verkligen betonar att det inte rör sig om ett försök att porträttera staden Kairo, på samma sätt som hon i sin förra utställning inte ville porträttera Beirut. Så andas staden ändå tydligt genom de sex konstnärernas bilder. Genom sex olika temperament och utgångspunkter.

Som i Randa Shaaths dokumentära svartvita sviter - en av dem tränger in i det liv som levs på hustaken i Kairo. Ett myller av byfester, tvättlinor, småpratande i dörröppningar, en egen organism en bit ovanför den övertrafikerade storstaden med sina flerfiliga motorleder. (Men samtidigt tränger sig en annan verklighet närmare. Terrasserna börjar locka även andra till takhusen. Andra som kan betala betydligt högre hyror.)

Eller Kairo som i Golos teckningar - alltifrån poetiska stadsvandringar med flanörens blick, till svidande karikatyrer av Sharon och Bush och israelisk politik på Västbanken, publicerade i Kairo Times. Bilder som nog skulle ha varit svåra att ha med i en svensk tidning. Det hade varit för känsligt. För känsligt i Kairo är att kritisera president Mubarak - annars är mycket tillåtet.

Eller Anna Boughians tecknade sviter där staden myllrar, bilarna är ett flimmer. En subjektiv blick som med blyertspennan och några kritor som verktyg fångar Kairos puls - på samma sätt som Hassan Khan gör i sina formellt stränga videoverk.

Framförallt är allt det här bilder som motsäger många av de förutfattade meningar man kan tänkas ha om en stad som Kairo, som en fjärran, exotisk megapol. För det här nuet. Det känns välbekant. En stad som precis som så många mångmiljonstäder rymmer ett brett spektra erfarenheter, problem och möjligheter och där det politiska läget är skarpt.

Och där har hon lyckats Catherine David. Hennes stora skräck är nämligen västvärldens förkärlek för exotism och folklorism. Vissa attribut vi förväntas vilja ha från vissa kulturer.

För vem är jag som står och glor med hela mitt bagage med mig. I två av Hassan Khans videoinstallationer tittar människor med ungefär samma blick tillbaka på mig. Också de delar av sin stads geografi. En intimt viskande röst ställer frågor om identitet och betraktande. Om Vad man väljer att se.

Snow City i Kairo är nog inte konstigare än Sommarland i Skara. Bara två lika absurda yttringar av två olika kulturers längtan till något annat.

Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".