recension | konst

Don Bjarne visar vänner och valfrändskaper

Galleri Lars Bohman i Stockholm visar just nu Don Juan in the village, en samlingsutställning där verken valts ut av den norske konstnären Bjarne Melgaard. Och samtid möter konsthistorien i Melgaards blandning.

Fyra tryck och tre akvareller av Edvard Munch är bara de skäl att titta in på den här utställningen, fina i sig förstås och tankeväckande att se med Bjarne Melgaards egen vildsinta konst, inte på väggarna, utan i bakhuvudet. Och att Melgaard gillar Munch är nog inte bara syttende maj-chauvinism. För det ett finns släktskap norrmännen emellan: i de flödande linjerna och de breda penseldragen, och i svärtan, synden och kyssarna. De har både en känsla för det drypande.

Vänder man sen den blicken mot Emily Sundblads självporträtt, så kan man se en syntes av Munchs och Melgaards stilar och färger. Hon poserar likt en korsning av kaxig tonårsbrud och självmedvetet geni, stadigt, i ett par fullkomligt avväpnande svarta foppatofflor.

Att sedan många andra av Melgaards valfrändskaper lämnar mig oberörd, det vägs upp av Marie-Louise Ekmans parafras på Velazques Las Meninas från 1982. Hennes version är tömd på hovfolk, så när som på en naken flicka som tagit furstens plats i dörröppningen, där hon står och blickar ut över konsthistorisk bråte. Vem är hon, vågar hon sig in, eller stänger hon dörren igen. Och var alla andra? Det är faktiskt en svindlande målning.