utrikes | scen

Omstridd kulturpersonlighet om kolonialismen

I Bryssel har den tyske film- och teatermannen Christoph Schlingensief haft premiär på sitt nya stycke Via Intolleranza. Schlingensief är en av det tysktalande Europas mest omstridda kulturpersonligheter, han har regisserat Elfriede Jelinek i Wien, Wagner i Bayreuth varit talkshow-värd på TV, iscensatt happenings där han hållit på att lynchas, startat ett politiskt parti, han har skrivit och uppfört teater i Berlin och Zürich. Så ingen blev ens förvånad när han häromveckan blev utsedd till curator för tyska paviljongen på Venedigbiennalen nästa år - en teaterman på tysk konsts mest prestigefyllda plats.

Ja jösses hur skall man sammanfatta eller beskriva vad detta är? Redan i prologen, när den numera svårt cancersjuke Christoph Schlingensief hälsar välkomna till en simultantolkande engelsk röst sprider sig ett osäkert fniss. Det är bitvis omöjligt att uppfatta vad han säger, redan där kan man släppa all önskan om en lättolkad glasklar afton om intolerans och afrikanska flyktingar i Europa, om nu någon hade väntat sig det.

Schlingensief läser först innantill ur ett papper, släpper sedan manuset och börjar furiöst att prata på, inte som ett vattenfall, utan snarare som en syndaflod.

Via Intolleranza är inspirerad av den italienska modernistiska operan Intolelranza från 1960. Den här versionen handlar om Christoph Schligensiefs pågående operahusbygge i Burkina Faso - jo där bygger han en skola, med film- och musiksalar och en scen för 500 åskådare. Detta är grunden för Via Intolleranza där skådespelarna är hälften tyskar och hälften artister som plockats ut vid en audition i Burkina Faso, amatörer blandade med proffs.

Scenen har en talarstol, ett arbetsbord, en antydan till afrikansk hydda och butik, ett sjukhus. Den har ett förhänge som dras fram och tillbaka för att fungera som filmduk där allt ifrån kolonialismens värsta övergrepp till dokumentärer kommenterade av de afrikanska skådespelarna visas, och till och med Henning Mankell skymtar förbi välsingnandes operahusprojektet.

I en nyckelscen frågar en europeisk dansare sin afrikanska kollega om han kan dansa hunger. Och det kan han, han liksom suger luften ur kroppen blir till ett skellet med en mun vidöppen i fasa. - Ja, det där kunde jag också göra när jag var ung, svarar den äldre europeen. När den västerländska konsten ska appliceras på Afrika blir den koloniala blicken glasklar, när kaos får råda blir styrkeförhållandena jämlikare - det blir ett lyckligt och jämlikt kaos.

Christoph Schlingensief med sitt hår som vanligt stående som efter en elchock rör sig olyckligt fram och tillbaka på scenen. - Varför ger jag inte bara pengarna till detta operahusbygge, vad ska jag där och göra?
   Men när den sjuke Schlingensief, som redan skrivit en bok om sin cancer och som fick reda på att nya metastaser hade hittas bara för några månader sedan, när hans historia till sist blir ett med kolonialismen och den europeiska modernismen och med livet självt så glömmer jag en och annan kaosstund för mycket och hela publiken i Bryssel tar honom och alla skådespelare till sina hjärtan.