recension | film

Greenberg en bra pusselbit i melankoli-trilogi

Regisssören och manusförfattaren Noah Baumbach har blivit en filmvärldens verkliga gunstlingar under senare år efter filmer som The Squid and the Whale och Margot at the Wedding och manus till bland annat Den fantastiska räven. Hans nya film heter Greenberg, och herr Greenberg själv spelas av komikern Ben Stiller.

Ungdomen är bortslösad på de unga, skrev George Bernhard Shaw. Värre än så: livet är bortslösat på... folk, menar Roger Greenberg som inte är så munter på sin 40-årsdag. Det ingen tillfällig svacka, han är nyligen utskriven från en psykiatrisk klinik i New York och har flyttat in hos sin framgångsrike bror i LA för att vakta hans hus. Han är nedstämd, tvångsmässig och svår att tycka om och Ben Stiller spelar med medicinerat kantiga rörelser, stela käkar och är nervig ändå ut i frisyren.

Noah Baumbach gillar att låta komiker spela sina män, Jeff Daniels i The Squid and the Whale, Jack Black i Margot at the Wedding och nu Stiller. När man tar dem ur sitt ordinarie flabbsammanhang och sätter de roller som inte i första är så roliga, så gör den där komiska auran de ändå har med sig, att de känns lite malplacé, på ett bra sätt. De är som om de ger filmerna skavsår. För så är det med Roger Greenberg, redan med hjälp av titeln tränger han sig på och skymmer sikten, som om allting handlade om honom. Men det finns alltid någon annan också, nån som ser i Baumbachs filmer, ofta barn som får sina törnar när självupptagenheten breder ut sig.
   Men här är hon som ser drygt 20 år. Greta Gerwig spelar Florence som är anställd av Rogers bror och som är förtjust i Roger, trots hans osvikliga bufflighet. Och han tycker mycket mer om henne än han tror, för använda hennes ord.

Ser man Baumbach tre senaste filmer som en melankolisk trilogi om otillräcklighet och självtillräcklighet så är Greenberg är nog den mest försonande av de tre. Tack vare Florence. Den är fläckfritt komponerad och Rhys Ifans är underbar i en biroll, men den har kanske inte den där nödvändigheten som gjorde Margot at the Wedding så känslovass.
   Ändå: Greenberg lägger sitt till, och blir en bra pusselbit i Baumbachs utforskande av hur plågsamt blind kärleken ofta är, inte minst för den som utsätts för den.