Recension | opera

Rosenkavaljeren traditionell, putslustig och underbar

Att operahus lånar föreställningar av varandra och fyller på med det egna husets sångare och musiker är inte helt ovanligt. Men att andra operahus gör regelrätta gästspel i Sverige är mindre vanligt. 
   I helgen skedde det faktiskt på Malmö Opera när nordtyska Theater Vorpommern visade den första av tio föreställningar av Richard Strauss opera Rosenkavaljeren.

Å det är så vackert - antingen det handlar om kärlekens glädje, det outtröttliga ungdomliga ruset eller om melankolin, det sorgsna leendet när marskalkinnan märker att hon faktiskt åldras trots att hon lever ut lusten med sin älskare…

Det är en komisk-melankolisk berättelse, en blandning av Figaros bröllop, avancerad operett och Strauss vackraste orkestermusik.
   Och det är den musikaliska tolkningen som gör mig lycklig. Orkestern är Malmöoperans men den tyske dirigenten Karl Prokopetz gör underverk. Så samspelat, man visar verkligen upp det här underbara myllret av väldiga orkesterklanger och intimt kammarspel.

Dessutom märker man att ensemblen är tyskspråkig och är van vid den här repertoaren sedan länge. Man hör det i snärten i fraserna, exaktheten i korta insticksrepliker. Det här är inte världssångare men den musikaliska tryggheten är mycket stor.

Regissören Anton Nekovars tydliga uppsättning är ytterst traditionell och när Rosenkavaljerens många komiska partier kommer blir det snabbt ganska fånigt - överdrivet putslustigt. Men i de innerliga, känsliga partierna gör det ålderdomliga intrycket absolut ingenting. Om de sjunger så bra, låter musiken tala och kroppens rörelser får följa tonerna - ja, då berättas historien begripligt gripande.

Rosenkavaljeren med tyska Theater Vorpommern är regisserad av Anton Nekovar. Dirigent: Karl Prokopetz.