Recension | opera

Jorden runt på 80 dagar klarnar i andra akten

När det nya marmorskimrande operahuset i Oslo invigdes för två år sedan, skulle egentligen en specialbeställd ny norsk opera ha sin premiär, men operahusets moderna teknik var inte tillräckligt intrimmad för den uppsättningen.
   Men i fredags var det äntligen dags för Jorden Runt på 80 dagar, med musik av Gisle Kverndokk och text av Öystein Wiik. 

En snabb ouvertyr och så hamnar vi på herrklubben i London där den stele och högdragne Phileas Fogg ingår ett vad om att kunna resa jorden runt på 80 dagar, och Jules Vernes äventyrshistoria har nu blivit en familjeföreställning.

Men det är inte bara en resa i geografin, utan också en resa i operahistorien. Och det har lockat fram leklusten hos kompositören Gisle Kverndokk – i föreställningen vimlar det av musikaliska blinkningar genom tid och rum, från Rule Britannia till Stravinskij. 
   I Paris träffar Fogg til exempel Violetta från La Traviata, och i Rom ser han Tosca falla från taket, men Tosca fortsätter sjunga.

Och han får gåtor att lösa av Turandot i Kina, blir full av skräck när han möter Den flygande holländaren på havet.  Man måste inte vara operafantast för att tycka det är kul med alla referenser, och Oslooperan har dessutom slösat med musikaliska talanger.

Kvinnliga huvudrollen, detektiven Fionula, spelas av Hege Höiseter, och hon är den som bidrar till att den stiffe mr Fogg upptäcker andra saker i världen än siffror och tal; att allt inte är mätbart, för resan runt jorden innebär också en livsresa, vilket huvudrollsinnehavaren Tom Erik Lie gestaltar suveränt bra, från kyla och själviskhet till värme och självinsikt

Men, det är ingen lätt väg dom har valt, Kverndokk och Wiik, att göra opera av sitt familjeäventyr. Hade dom istället gjort musikal – något dom gjort tidigare, deras första samarbete var att göra musikal av boken Sofis värld för 12 år sen – då hade man förmodligen sluppit det glapp jag upplever mellan den ibland känslostarka musiken å ena sidan, och när det dras väl tjocka streck under komiken å den andra. 
   Till exempel när Tosca är vadderad till uppumpad primadonna, eller när Fogg ska rädda en kvinna undan att dö på bål, så sliter han upp skjortan för att vi ska se Stålmannen-tröjan han har under.

Det är framför allt i första aktens hektiska tempo som den där diskrepansen uppstår, tycker jag.  I andra akten klarnar uttrycken, det blir mer tid att utveckla de musikaliska temana, och då faller bitarna på plats i denna två år försenade norska urpremiär.

Mer om denna nya norska opera blir det i Mitt i Musiken idag 14.50 här i P1.