Recension | teater

Dyrt pojkäventyr med självdistans

För tredje gången slår danska nationalscenen Det kongelige teater på stort och sätter upp ett större utomhusspel i skogen i Dyrehavsbakken utanför Köpenhamn. Och det gör man med Alexandre Dumas De tre musketörerna.
   På scen är det 200 medverkande i form av skådespelare, stuntmän, hästar, soldater och en hel orkester.

Det är inte precis fråga om något intimt finlir när det brakar loss i gigantiska masslagsmål med fäktscener och hästburna soldater som dundrar fram i full galopp. För här är allt stort, spelplatsen är som en halv fotbollsplan med hus, trappor och broar. Och på läktaren sitter 3000 åskådare. Det är en form av kolossalteater.

Som drama har det onekligen sina begränsningar när det är sådär 70 meter mellan scen och den stackare som sitter längst bak i publiken. Men det fungerar bättre än man kan tro. Stora uttryck och tydliga gester är det som gäller. God är god, ond är ond något däremellan finns inte. För säkerhets skull har karaktärerna sina namn tryckta på ryggen ungefär som fotbollsspelare.

Vem har väl inte drömt om att vara musketör, eller rättare sagt vilken man har inte gjort det - det vore synd att påstå att kvinnorollerna är särskilt många eller utvecklade i den här pjäsen. Det är ett pojkäventyr med stor budget.

Men som sådant är det gjort med en stor portion humor, charm och inte minst välgörande självdistans. Regissör svenska Elisabeth Linton ser till att hålla tempot högt, ingen ska ha tråkigt. Förvisso på bekostnad av allvaret, men tonen passar sammanhanget.

I texten skojas det lika mycket med dåtid som nutid - när den fängslade kungen håller brandtal till sina förtrogna är det med ett hopkok av stulna citat från världsberömda tal. Avslutningen är yes we can.

Men huvudpersonerna är ändå Athos, Porthos och Aramis där den förstnämnde i form av Jens Jørn Spottag gör djupaste intrycket med sitt tydliga spel.

Det här är nu tredje uppsättning efter, Ivanhoe och gudasagan Thor, som kongelige ger på platsen. Och man blir bara bättre på att på att hantera formatet.

Nästa gång kanske vi till och med får se ett drama som inte bara tilltalar de som ser det storslagna i kamp för heder och ära, blodiga uppgörelser och svettdrypande uniformer.