politik

Medborgare Bengt Göranssons ömma punkt

Bengt Göransson, född 1932, var socialdemokratisk skol- och kulturminister under större delen av 1980-talet, men mycket av sitt livsverk har han uträttat inom folkrörelser som ABF och IOGT-NTO. Han hörs med jämna mellanrum i den kulturpolitiska debatten. I dag utkommer han med Tankar om politik, en bok där han bland annat pläderar för en "intellektualisering av politiken".

I vintras besökte jag en pressträff med fyra före detta, socialdemokratiska kulturministrar. När Bengt Göransson tog till orda hände något i rummet. Man fick koncentrera sig.
  När han kom in på regionaliseringen, den så kallade portföljmodellen - som Göransson är mycket kritisk till - så spred sig ett generat leende på de andras läppar. Det förstod inte vad han sa.

Varför inser jag nu, när jag läser hans Tankar om politik. Det är inte för att han skulle vara dunkel eller snårig, tvärtom: hans stil är klar som ett källvatten. Och även om han citerar både Willy Kyrklund och Joseph Conrad så är det inte hans bildning som ställer sig i vägen heller.
  Det är hans syn på samhället, och inte minst politikens roll i det.

Politikerna har, menar han, alltmer kommit att uppfatta sig själva som representanter för skattebetalarna, snarare än för medborgarna. Och där medborgarna har skiftande intressen, men ett gemensamt behov av ett fungerande samhälle, har skattebetalarna bara ett: att få ut mesta möjliga av minsta möjliga inbetald skatt.

Inom kulturpolitiken innebär ett sådant tänkande att man börjar ställa krav på kulturens nytta - för hälsan, turismen, ortens attraktionskraft och annat. Ett krav som dessutom underkastas en hårdare politisk kontroll, i den förestående regionaliseringen. Det fria kulturlivet kringskärs, till förmån för en kostnadseffektiv kulturindustri. Långsamma processer får lämna plats åt snabba resultat.

Inom skolan leder samma tänkande till att eleverna och deras föräldrar betraktas som kunder, vars valfrihet ska vägas mot skattebetalarkollektivets intresse av konkurrenskraftiga individer, med kunskaper anpassade efter arbetsmarknadens behov.
  Det som kommer i kläm är samhällets behov av bildade medborgare med någorlunda gemensamma referensramar, menar Göransson. Som att ha läst samma litterära klassiker - idén om en litterär kanon är inget han tar upp, men den skulle passa utmärkt till den skola som enligt honom ska "skapa förutsättningar för samhällsgemenskapens fortbestånd och utveckling".

De bitvis hysteriska reaktioner det förslaget möttes av i samband med förra valet, pekar ut en öm punkt i Göranssons politiska tänkande. Förutsättningarna för den där "samhällsgemenskapen" har förändrats en del sedan Göransson gick på Bommersvik. Sverige är brokigare, värdekonflikterna fler. Kalabaliken vid Uppsala universitet härom veckan är bara ett exempel på det.

Är yttrandefriheten viktigare än religionsfriheten, frågar han sig i boken apropå Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks. Han lämnar frågan hängande i luften. Men är det inte just den sortens frågor som måste besvaras, om vi ska kunna behålla och utveckla någon "samhällsgemenskap"?