Recension | fotografi

Nya Fotografiska ett centrum för fotografin

Stockholm har fått ett nytt hus för fotokonsten, i helt privat regi. Fotografiska - 2.500 kvadratmeter i tre plan i Ferdinand Bobergs gamla tullhus vid Stadsgården.

Det är verkligen tänkt som ett hus för fotografin, inte bara utställningar men diverse workshops, seminarier och symposier, ett fotocentrum helt enkelt.

Vissa tider blir det kanske litet knepigt att ta sig dit, det är en bit till någon kommunikation och det finns ingen parkering, men det är en av stans snyggaste utsikter från fiket.

Hursomhelst, man öppnar med en stor utställning och tre små, och huvudnumret är självaste Annie Leibowitz, världens förmodligen mest berömda nu levande fotograf. Utställningen heter A photographer´s life och består till en del av de där porträtten som har gjort berömd, de där hyperperfekt scenograferade, ljussatta och regisserade bilderna av denna världens kändisar, Mick Jagger, Bill Clinton, Demi Moore, Cindy Crawford, you name it, hon har plåtat dem. Men här finns också en massa helt privata bilder från hennes eget liv, små svartvita snabba bilder av föräldrar, syskon, barndomshem, livet med Susan Sontag.

Jag gillar det, det tar bort litet av kylan som alltid strålar ut från porträttens glashårda precision, även Annie Liebowitz är människa, vilket man någon gång har varit lagd att betvivla.

Det finns en utställning med Lennart Nilssons fosterbilder, vilket väl är alldeles utmärkt, om det mot förmodan skulle finnas någon därute som inte redan har sett dem tio gånger, och så är det två för mig tidigare okända fotografer.

Vee Speers från Australien visar "Födelsedagskalaset" en serie bilder av små flickor i mystiska kläder och mystiska frisyrer, ibland maskerade, som uppenbarligen är sysselsatta med någon ritualer som åskådaren är utestängd från, och Joel-Peter Witkin från USA visar nakna kvinnokroppar i barockt överlastade scenografier i bästa högsurrealistiska tradition. Litet effektsökeri blir det väl hos båda, on någon anstränger sig så mycket och så öppet att skapa något krypande mystiskt så blir det varken så krypande eller mystiskt längre, utan mest litet förutsägbart.

Fast för Fotografiska som helhet, det är bara att tacka och ta emot.