Åter till Cold Mountain

Den brittiske filmregissören Anthony Minghella har blivit något av en specialist på att bygga upp autentiska miljöer från förr, det har vi sett i filmer som ”Den engelske patienten” och ”The Talented Mr. Ripley”. Hans nya film är precis som de två föregående en filmatisering av en framgångsrik roman. ”Åter till Cold Mountain” av Charles Fraizer gjorde stor succé när den kom i slutet av 90-talet. Måns Hirschfeldt har sett Minghellas film med samma namn.

Det finns en amerikansk filmstil som nästan kan sägas bilda en genre för sig: Oscarsgenren. Alltså filmer som oavsett om det är drama eller action eller romantik ser ut som om man redan på manusstadiet har suttit bockat av dom förväntade nomineringarna för bästa kostym, bästa foto och ja, det bästa av det mesta. Och engelsmannen Anthony Minghella har med sina tidigare filmer visat att han är en dem som har förmågan att ingjuta ett sånt självförtroende i själva filmbilden.

”Åter till Cold Mountain” är storslagen i de flesta avseenden. Landskapet är stort, berättelsen bred och skådespelarna både stora stjärnor och stora begåvningar. Dessutom är boken som filmen bygger på redan belönad med amerikanska National Book Award, så visst en sisådär sju Oscarsnomineringerar känns det väl som, redan under filmens första minuter.

Här dimper vi direkt ner i det amerikanska inbördeskriget och ett slag som blir till slakt - det är mycket otäckt och rätt så överväldigande och fanns det ett särskilt pris för bästa patinering så borde det gå till dom som grisat ner folk i den här filmen, så innerligt smetiga och grusiga som de är.

Men Inman, som spelas av Jude Law, han bestämmer sig för att det får var nog med mord och blod och att han istället ska åter till Cold Mountain och till Ada, alltså Nicole Kidman som förhoppningsvis fortfarande väntar. Han deserterar och det blir början på en lång färd hemåt genom den förödda södern. Och parallellt följer vi Ada, hennes far har dött och gården förfallit, hon har frigivit slavarna och lever på andras välvilja och på hoppet om att Inman är vid liv.

Så med många långa mil emellan sig läser Ada och Inman de få breven och tittar på de tummade fotoplåtarna och gör andra längtansfulla saker som att stirra ut i natten och vidderna och se nedstämda ut. Men något verkligt inre förlopp når liksom inte ut ur dom fantastiska scenerierna. Och utan att ens ha läst Charles Fraziers roman tror jag mig känna igen ett typiskt filmatiseringsproblem: att det som tänks och känns på insidan inte alltid är det bästa materialet för en bildbegåvad filmskapare.

Minghella koncenterar sig istället på det som görs, och på alla de stationer som förstås ska passeras i en riktig odyssé, med allt vad det innebär av kättjefulla präster, och bleka änkor, och riviga söderbönor och våld och svek. Allra mustigast är det när Inman blir lockad och förådd av en hoper inavlade sirener anförda av Giovanni Ribisi som hembrännande hillbilly, en perfekt roll för en skådespelare som ser så dum ut.

Och de är kul de här krumeluriga typerna och det är förstås mycket välgjort scen för scen - men när de läggs på rad växer filmen bara på längden, och efter två timmar och 35 minuter saknar jag fortfarande den där längtan som ska räcka genom tid och rum och över berg och dal. Men så stor blir aldrig ”Åter till Cold Mountain”.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".