Recension | litteratur

Peter Örn om att vara ledare i med- och motgång

Han har under många år arbetat som ledare inom politiken, folkrörelsen och kultursfären - det är Peter Örn. För några år sedan var han också verkställande direktör här på Sverige Radio innan han för tre år sedan fick sluta efter interna strider.

Om att arbeta som ledare i olika sammanhang, om vad man kan lära sig av misstag och framgångar, har nu Peter Örn skrivit en bok. Den heter Ledare och vi bad Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan, att läsa den.

Tidigt på morgonen, så tidigt att barflugorna knappt hunnit hem, tog Peter Örn hissen ner till Gothia Hotells foajé. Det var mitt under bokmässan i Göteborg i september 2006, och Örn hade hört rykten om att flera tunga P1-medarbetare skulle publicera en artikel på DN-debatt.

Han fick tag i en färsktryckt tidning och kastade sig över debattartikeln redan i hissen upp till rummet. Reaktionen var omedelbar och fysisk. Yrsel och illamåendet. Han rusade in i badrummet.

Rubriken löd: "Arrogant ledning skadar SR". Peter Örn var då vd för Sveriges Radio. Trekvarts år senare, i maj 2007, tvingades han gå, följd av rubriker på temat "örnen har kraschlandat".

Hur kunde det sluta så illa? Han som i allas ögon varit den goda människan från folkpartiet? Han som varit en så lyssnande ledare?

Med sin karriärs första stora misslyckande som motorbränsle har Peter Örn nu skrivit en till andaktsbok för ledningsgrupper maskerad rapsodisk självbiograf. Ledare är sorglig liten bok. Man påminns om Towa Carsons gamla svensktoppsdänga: "Alla har glömt. Men inte jag."

Mediernas minnesspann mäts i minuter, inte i år. Det stora radiobråket 2006/2007 - vad handlade det om egentligen? Annika Lantz flytt till P1, förskjutningen från fastanställda programmedarberare till externa produktionsbolag, besparingar, nedskärningar, organisationsförändringar, missnöje med toppstyrningen i bolaget, radions eventuella anpassning till en samtida tomhetskultur - ytterst frågan om vad public service är och bör vara. Viktiga saker, inser man efter att i de digitala arkivet ha skummat de gamla debattinläggen, intervjuerna och krönikorna.

Dock... Alla har glömt. Men inte Örn.

Fast det han inte kan glömma är det personliga nederlaget snarare än de principiella konflikterna. Han måste pilla, älta, förklara och bortförklara. Trots det eller just därför är det SR-avsnittet som gör det värt att läsa Ledare.

Det är inte det yttre dramat, maktkampen i modulerna, som fascinerar utan det inre.

Varför, frågar man sig, kan en intelligent man som i hela sitt liv haft maktpositioner i det svenska samhället inte låta bli att ge ett nederlag i yrkeslivet nästan religiösa dimensioner, varför kan han inte låta bli att skriva om sin styrelsesordförande Ove Joanson och andra aktörer i radiobråket i termer av "att förlåta och att bli försonad"?

Herrgud, tänker man, det var ju bara ett jobb. Och sedan inser man att för Peter Örn var nog det mer än så. Det är därför han tjatar så mycket om detta att vara "ledare". Man jobbar inte som ledare. Det är något man ä r. Det är en identitet. Jag och jobb är ett och detsamma, som för kungen och Vår herre.

Det är därför promenaden till den presskonferens där Örn ska bekräfta sin avgång får karaktären av Golgatavandring.

Det är också därför man i ett arbetsliv genomsyrat av managementmystik kan känna en växande leda inför alla dessa ledare i Pter Örns stil och börja längta efter hederliga, gammaldags auktoritära chefer, som direktör Dittling i serien Dagobert.