Recension | Litteratur

Arbetets människor i fokus i Wrangborgs Kallskänken

Jenny Wrangborg, född 1984, presenterar sig som kallskänka och poet. Hon har medverkat i antologier som Poeter mot krig, och skrev titeldikten till boken Snart går vi utan er - Brev till socialdemokraterna. Nu kommer hennes första diktsamling, Kallskänken.

För att hitta ett korrektiv till Jenny Wrangborgs dikter, och jag tror att man måste det, om man vill undvika att läsa av dem som ett redan litteraturhistoriskt manér i en nutid där Wrangborgs sort av rak klassolidarisk och kampinriktad poesi lyser så starkt med sin frånvaro, att de riskerar att drunkna i tanken på det förgångna.

Jag läser alltså amerikansk-franska Leslie Kaplans mycket modernistiska men ändå kapitalism-kritiska Överflödet - Fabriken. Utkommen första gången på franska 1982, men på svenska först 2005 i Jenny Högströms översättning. I Kaplans gestaltning av kapitalismens arketypiska plats: Fabriken, ytterligare förtydligad i det samtal med Marquerite Duras, som åtföjer diktsviten, har den poetiska modernismen redan abstraherat och övervunnit klassmotsättningarna, genom att å ena sidan av sitt spektrum besöka det pseudo-konkreta. Kablarna, de avmätta, uppmätta färgerna på eltråden, den dåliga luften, kalldraget, smaklösheten, ödsligheten, frusenheten. Å andra sidan: en helvetsvandring genom nio kretsar, fabriksarbetet som metafor, fabrikstillvaron som sinnebild, fabrikslivet som plats varifrån man också kan, och därmed måste, för konstens skull, ge sig iväg.

Jenny Wrangborgs poesi framträder som långt mer traditionell, på Stig Sjödins eller Pablo Nerudas vis. Men samtidigt som det konsekventa klassperspektiv som är gjutformen för merparten av Wrangborgs dikter - bara kärleksdikterna är undantagna - aldrig är abstrakt, inlärt, "förlegat" som det brukar heta, utan äger en omedelbar och sinnlig konsekvens av det "inifrån" som alltid är dikternas locus.

Det konkreta arbetet, slitet och knoget, är i centrum, men i ännu högre grad arbetets människor. Jenny Wrangborg håller envetet fast vid skillnaderna, åtskillnaderna i människornas villkor. Och på samma gång som denna oförsonlighet oavbrutet leder tankarna till en annan tid, en annan dikt, pekar sammanhanget där denna poesi hör hemma ut en nyare tid, en framtida värld. Också i förhållande till den modernistiskt googlade tillvaron hos Leslie Kaplan.

Det finns ett stråk av kolartro hos Wrangborg, och det är precis som det ska, att den emellanåt ska lysa fram. Blir den alltför påträngande förvandlas den lätt till ett för evigt gentaget dur-ackord, som aldrig kan vara nyttigt vare sig för kampen eller poesin.