Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Brus från Cullbergbaletten

Publikdragaren Cullbergbaletten är inne i en fas av förändringar. I höstas fick kompaniet ny chef i Johan Inger. Och han har tydligt deklarerat att man nu ska överge Mats Eks baletter och skapa en ny repertoar med Ingers egna verk som bas. Nu i helgen var det premiär för Brus, det andra samlingsprogrammet under Johan Ingers ledning. Ett program som inleddes och avslutades av Johan Ingers Pneuma och Within Now. Och mitt i ett nytt verk av den holländske koreografen Stijn Celis. Cecilia Blomberg har sett Brus på Dansens Hus stora scen i Stockholm.

Det är ju faktiskt helt logiskt att Cullbergbaletten gör upp med sitt arv. Det är trots allt 11 år sedan Mats Ek slutade som konstnärlig ledare. Och någon gång måste man väl våga släppa greppet om hans både i Sverige och utomlands i och för sig älskade koreografier och gå vidare.

Så långt är jag helt med. Men var är då det där nya, fräscha Cullberg undrar jag

Precis som i Johan Ingers Cullbergprogram i höstas börjar kvällen i ett förbryllande Mats Ek-likt scenario. Kläder, scenografi, tematik, mycket ekar bekant i inledande Pneuma. På scenen flyttas en rad väggar runt. Väggar med dörrar i. Dörrar mot det okända, mot döden som också tar fysisk gestalt i svartklädda Shintaro Oue. När han likt en trippande insekt gör entré bränner det till. Och det bländvita ljuset på andra sidan lockar och skrämmer. Men annars är det med viss tomhet som känslorna inför döden gestaltas. Det blir ett jaha, och en känsla av dåligt samvete när jag läser att stycket skapats efter en nära anhörigs död.

I Within Now vill Johan Inger istället röra sig i ett landskap någonstans mellan historia och framtid, skriver han. Kostymerna, också nu skapade av Mylla Ek, är röda. Förutom två dansare som är klädda i schackrutigt. Det är snyggt. Konkreta bilder som skulle kunna vara ur Mats Eks repertoar möter mer abstrakta partier som upprepas. På samma sätt som samplade repliker möter repetitiva slingor i Philip Glass musik. Här finns det något som inger hopp om en ny riktning. Som känns mer eget. Och jag hoppas att Johan Inger vågar stanna upp där och söka sig djupare in i en sådan här dialog med musiken, och ibland vågar släppa det tydligt berättande draget som ju är det gamla Cullbergs signum. Fördjupa sig helt enkelt, istället för att i hög takt tvinga fram nya verk.

Då kan ju också fler andra koreografer släppas in och ges plats. Kanske till och med någon kvinnlig koreograf, vilket det har varit lite tunnsått med i Cullbergs repertoar senare år. Då kanske man rentav kan få se en kvinna dissekera kvinnlighet på scenen. Istället för som i Sore Core, låta ännu en man göra det. Stijn Celis lek med kvinnliga stereotyper och hysteri är i och för sig ganska rolig, och verkar också roa de som vanligt duktiga dansarna. Men det leder ingenstans. Utsläppt hår. Döda svanar. Slitsade taftkjolar. Det har ändå gjorts så många gånger i olika varianter på dansscener att jag önskar ytterligare någon komplikation. Och det kan man väl få önska sig av ett kompani som vill skapa sig en ny identitet och framtoning.

Cecilia Blomberg

cecilia.blomberg@sr.se

”Brus” ges på Dansens Hus i Stockholm till den 6 mars och sen turnerar ”Brus” under våren på flera platser i Sverige.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".