Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Gardells helvete kliar i sista sekunden

Publicerat måndag 23 februari 2004 kl 07.46

På Dramatens lilla scen i Stockholm fick Jonas Gardells nya pjäs sin urpremiär i helgen. En historia han skrev direkt för två skådeplerare som tillsammans började scenskolan för 30 år sedan. Marie Göranzon och Lena Nyman spelar två systrar på randen till ålderdomen. Jenny Teleman har sett ”Helvetet är minnet utan makt att förändra” i regi av Jonas Gardell.

I ett kök med klarblåa trälluckor och hemtrevliga smutsränder på golvlisterna sitter en gammal storasyster och väntar på att mor ska dö därinne i sovrummet. Och att lillasyster ska ha tid att komma hem och vara med när det händer. Hon väntar ett bra tag, kokar te under tiden, berättar för oss om sin telefon, som inte är trasig. Men som bara Svenska Dagbladets prenumerantavdelnin ringer på. Om sin mammas blöjor som hon byter och om lillasyster Viola, den firade beundrade skådespelareskan. Som inte är där.

Men man lyssnar inte så mycket på Lena Nymans storasyster. Som säger pjäsens ord. Man tittar mer, på henne. Hon ser ut som en bit taggtråd, hisnande tunnn och nästan krampaktigt hårt tvinnad runt sig själv innuti frottémorgonrocken. Man tittar på hur hon biter ihop käkarna runt dom enkla sorgliga replikerna så hårt att dom ibland inte kommer ut alls. Och orolig blir man att den lilla hesa vältajmade gestsalten, ska gå av närsomhelst, pang på mitten bara. Av ren inre anspänning.

Och sen fortsätter man facinerat vänta på just det, föreställningen igenom, långt efter det att lillasyster svept in i form av Marie Göranzon. Som en självupptagen, treo-knaparande, skådespelar-orkan. En osäker Diva och skrävlande lillsyrra, taggtrådens totala motsats. Men också hon någon man vill titta och titta på, aldrig still som hon är.

Men man ska inte börja lyssna för noga, på själva orden, på systrarnas eviga grälande, deras sjukliga, infantila syskon-rivalitet och absurda fixering vid sin morsa. Vem hon älskade mest, hatade mest, manipulerde mest, och sen gav den finaste klänningen åt. För det är ganska tröttsamt. Och när det till slut då faställs att en modergestalt är djävulen själv, rent bokstavligt själva djävulen. Då slocknar man nästan av ren Jonas Gardellsk övertydlighet.

Men vi överlever. På Lena Nymans oberäkneliga spel. På att det som gnistrar hennes öga ibland ser ut som äkta hat. På en andra akt som släpper fram lite normalitet mellan systrana. Och på en slutscen där allt det spända och myckna pratandet avstannar och plöstligt smyger över i tyst sugande galenskap. Då kliar historien. Och bränns. Även om det var i sista sekunden.

Jenny Teleman

jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".