Mikael Lundberg i Olle Olsson-huset och på Galleri Charlotte Lund

Konstnären Mikael Lundberg är sen fyra år tillbaka knuten till Chalmers tekniska högskola i Göteborg och det tvärvetenskapliga projektet Innovativ Design. Genom det har han konstruerat flera tekniskt väldigt avancerade konstverk. Nu är han aktuell med två utställningar, dels ”Spåren av ett pågående minne” på Galleri Charlotte Lund i Stockholm, dels med en installation i Olle Olsson-huset i Hagalund. Kulturnytts Måns Hirschfeldt har sett båda utställningarna.

Ett ilsket ljus möter besökaren redan utanför den gröna snickarglädjevillan i Hagalund. Ett av husets fönster har fyllts med lysrör som dygnet runt markerar ett av rummen innanför träpanelen. Och när man öppnar ytterdörren är ljuset där igen - en strålkastare reagerar på att man kliver in farstun och tänds. Det är vitt och intensivt som en frusen fotoblixt. En millisekund som sträckts ut och varar längre.

Men därifrån går man in i mörkret. In i ett rum, med svarta eller är det silvriga väggar? Tomt, så när som på en själv och en liten tingest som hänger från taket och som har fyra små lampor riktade i varsitt väderstreck. Runt den här, säkert extremt tekniskt komplicerade lilla prylen svävar en glob av ljus - det är som den har en aura. Och från en svårbestämbar plats i rummet ljuder också en ton.

Så där går man runt i natt och dag och gryning och skymning samtidigt. Men visst är det så att man vänjer sig vid mörkret och att man ser mer efter ett tag - men vänta - nu mörknade väl rummet igen? Och den där tonen, visst ändras den om jag ställer mig och vajar fram och tillbaka. Jo, rummet förändras med hur man rör sig, men det är så försiktigt och finstilt att man kanske inte märkt om man gått i egna tankar eller stirrat sig blind på auran i rummets mitt.

Till sist hittar jag det hörn där jag kan se att rummet ljusnar om jag står där. Men hur jag än flänger kring är den där förändringen lika undflyende som den är påtaglig. Mikael Lundberg har skapat en situation av förhöjd verklighet - på sätt och vis inte alls olik alla dom sekunder som blir till minuter som blir till dagar som är våra alldeles vanliga liv, där vi är medaktör snarare än herre. Och där perspektivet inte är det ena eller det andra utan befinner sig i ett slags ständigt flux.

Tekniskt är det perfekt genomfört, men det stannar inte vid att vara en leksak vi kan styra som vi vill. Nej, det är rena interaktiva existensialismen eller kanske existensiell interaktivitet. Och man är rätt vimmelkantig efter en stund med sig själv inne i Olle Olsson-huset.

På Galleri Charlotte Lund, där Mikael Lundberg också ställer ut är det honom själv vi följer, eller närmare bestämt hans rörelser under 506 dagar. Satelliter har lokaliserat honom var tionde sekund med hjälp av den GPS-sändare han burit och på en vit skärm ser vi nu en röd liten prick som lämnar ett svart streck efter sig och som plötsligt far iväg i långa ringlande banor eller i ettriga upprepat zickzickande rörelser. I en loggbok kan vi bläddra fram datum och anteckningar om vilka platser Lundberg rört sig mellan och så rörelsen frusen i en spretig signatur, eller som en grafisk kurva över förfluten tid. Lite som årsringar. Och nåt liknade ser vi i rummet intill där salthaltigt vatten i en flera kvadrameter stor bassäng har avdunstat och efterlämnat en topografi av avlagringar.

Tiden är ständigt närvarnade i Lundbergs konst, och här har den givits ett slags skriftspråk, som utan att det direkt går att uttyda - ändå berättar något påfallande konkret om både Lundbergs 506 dagar och om själva tiden, om det förflutnas, nuets och framtidens rörlighet. Och om det låter svårgripbart så är det väl precis det det är. Och det som gör det så bra.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".