A Clockwork Orange som dokusåpa

I helgen var det premiär på A clockwork orange på Dramaten i Stockholm. Det är författaren själv, Anthony Burgess, som gjort den dramatisering av romanen från 1962 som Dramatens föreställning bygger på.
  Gunnar Bolin gick till Dramaten för att se vad den danske regissören Kasper Bech Holten, till vardags operachef på Det Kongelige i Köpenhamn, gjort av detta kända - men på scen så lite spelade - verk.

Det börjar redan i Dramatens garderob, där görs vi delaktiga i ”Brodsky show”,  den dokusåpa som vi skall vara publik i,  för nu skall det bli interaktiv teater. Åskådarna skall involveras och väl inne i salongen där står vi upp i våra bänkrader och hej och hå,  jublar och klappar och är helt med på att värmas upp som publik på den dokusåpa som är A clockwork oranges ramhandling på Dramaten. 
  Och det fungerar riktigt hyggligt, med gigantisk trappa av klassikt tv snitt med susande TV- kameror på kranar, staedycams bärs omkring och de kungliga logerna på Dramaten har blivit bildproduceringsbås.
  Det fungerar tills det är dags för skådespelarna att börjar spela mot varandra och inte mot oss i publiken.    
  Ungdomsgangstern Alex, spelad av Morgan Alling, kliver fram under publikens jubel och säger sina första repliker - den lilla monolog, berättad med omkvädet ”o mina bröder”, som både inleder Burgess roman och Kubricks film -  om den kväll då de mest bestialiska sadistiska våldsdåd skall begås. Då är både tonträffen och verklighetsillusionen som bortblåst.
  Där står en föga demonisk ung man  mer liknande en förvuxen tonåring, i burgess roman är alex förvisso 15 år men ändå krypande obehagligt karismatisk.
  På Dramaten är vare sig Alex eller någon av hans drogisar mer spännande än standardklientelet vid korv och kebabsylta i vilken småstad som helst klockan kvart i tolv torsdagskväll.
  Bech Holtens val att göra TV-mediet till vår tids onde storebror som först hjärntvättar Aex till en foglig grönsak för att sedan ge honom tillbaka hans gamla våldsamma jag  – den tanken är lockande. Men Bech Holten har blivit för förtjust i den, på Dramaten framstår det pinsamt tydligt att den är allt pjäsen har att säga, den kväver hela föreställningen.  
  När jag, för vilken gång i ordningen, förväntas klappa med och bua eller jubla  vill jag mest skrika: Sluta och låt mig se på pjäsen ifred!
  Marie Richardson har en kort sekund där hennes doktor Branom  får uttrycka ett tvivel  på vad som händer, på vad vi gör med varandra, det tvivlet  lät både Kubricks film och Burgess roman mig känna in på skinnet.

På Dramaten dränks det i effektsökeri.

Gunnar Bolin 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".