Arbetarklassens sanna hjältar

Hammarkullen och Det nya landet, två omtalade tv-serier som Peter Birro skrivit manus till. Mikael Persbrandt och Börje Ahlstedt, två av Sveriges mest omtalade skådespelare. Stig Larsson, omtalad författare och dramatiker, som säger att han slutat skriva och nu bara ska arbeta som regissör.
  De fyra, tillsammans, står bakom helgens premiär på Dramatens Elverket i Stockholm: Arbetarklassens sista hjältar.

En arbetarklasshjälte idag – hur skulle en sån se ut? Jag vet inte riktigt, och det gör inte fadern och sonen på scenen heller. I vad som skulle kunna beskrivas som mycket sorgliga dödsryckningar så möts de, en sista gång, i pappa Haralds ateljé.  Lars Janssons scenbild är ett mycket naturtroget lagom stökigt rum. Längs väggarna står målningar - mest porträtt - och konstnären själv, som Börje Ahlstedt lånat sin kropp åt sjavar omkring i linne och träningsbyxor, stärker sig med några klunkar vodka för att våga göra det han bestämt sig för; att ställa sig på stolen och lägga snaran kring sin hals.
  Då ringer det ilsket på dörren och sonen Benny hälsar på, för första gången på många år. Han, en snortande smågangster med förflutet som avloppsarbetare kommer, inser vi snart, mest för att kanske kunna skaffa sig lite stålar. Mikael Persbrandt har sliten kavaj, gympadojor, snaggat hår och ring i örat.
  Och – så sitter de där, i pappans gamla (men snygga!) skinnsoffa, och försöker få kontakt, svär åt varann, försöker komma åt det där som de båda egentligen vill; ett värde, en mening med livet och tillvaron, kanske ett sätt att åtminstone kunna tycka att man är just en working-class hero: ett begrepp lika mytologiserat som oklart, men förstås med den bottensats av stolthet som är förutsättningen för att uthärda.
  Peter Birros pjästext är lika skör som bandet mellan de två, lika utlämnande och värnlös som de båda blir, men totalsäker i det vardagliga, i det opolerade småpratet.  I jakten efter myten slänger de namn emellan sig: Chaplin, Nacka Skoglund, Johnny Cash, Clint Eastwood, Fred Åkerström – bara män – bara hjältar som vuxit ur underläge, som slagit sig fram.
  Och jag måste vänja mig, inser jag, måste andas lite för att helt och hållet gå med på att det där skulle kunna vara en klasskamp – det där som mest verkar handla om att få bröla och breda ut sig ännu mer – tills jag anar att det nog är just det som är grejen; förbittringen lika stark som allmän, just det är frustrationen. Ur det växer ordmassor som ibland blir löjliga, men som bara är… ja, det måste sägas så: sanna, mänskliga. Birro är inte för inte en man med Strindberg och Morrissey som husgudar: han vill glöda och blöda.
  Spelet, i Stig Larssons lyhörda och medvetet nedtonade regi, kan på en liten scen som den här, få röra sig där, i det nästan mumliga, i det intensiva och direkta – det syns att det betyder något djupt personligt för skådespelarna det här och det är rörande att se hur regissören i applådtacket lägger armarna om dem båda, som om de spelat en match.
  Och det har de väl också, det gör de väl hela tiden, från den sida av planen där instängd längtan bor, där en kvinnas blick på en gång är både dröm och död, där längtan dränks i droger och där själva klassidentiteten blivit till något att längta efter.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".