En Herrgårdssägen på Värmlandsoperan

När Värmlandsoperan i Karlstad beställer en ny svensk opera väljer de, nästan självklart ju, en av Selma Lagerlöfs många fascinerande berättelser. Lars-Åke Franke-Blom har tonsatt ”En herrgårdssägen”, som handlar om den unge studenten Gunnar Hede, vars mor gör allt för att dölja att pengarna där hemma på herrgården är slut, och när det blir uppenbart gungar hela fundamentet. Per Feltzin har sett uruppsättningen av ”En herrgårdssägen”.

Det där dårskapet, den där gården, den där arvtagaren, det där obeståndet - det blir så tydliga bilder av vad vi har att brottas med. Vem är jag, vad är mitt livsval, hur ska jag hitta mitt sätt att leva? Och sedan - vem ska visa det för mig? Vem ska, ytterst, förlösa mig? Här finns alltså en kvinna, Ingrid, som är den som ska få den tokige Gunnar Hede, Getabocken, att finna sitt liv, precis som, faktiskt, Ingrid själv också måste göra.

Det är det här - bland annat det, som Lagerlöfs ”En herrgårdssägen” berättar om och det är det som just den här tolkningen har koncentrerat sig på. Librettisten Lasse Zilliacus skriver i en utmärkt analys i programbladet om svårigheter och glädjestunder i arbetet med att förvandla den långa novellen till en kort libretto, ett libretto som finns med i programbladet det med. Inte för man behöver det för att förstå. Franke-Blom har verkligen ansträngt sig för att lägga musiken så att orden ska nå fram, så att det ska vara lätt att följa med.  

(musik från uppsättningen)

Musiken är generellt lättillgänglig även om den ibland är svårsjungen för några av veteranerna i ensembeln, höjdtonerna låter sig inte alltid bemästras.

Här var det dock föreställningens nav vi hörde. Den unga Elin Carlsson som Ingrid. Jag har sett henne förut i en liten roll i StockholmsOperans Fallet Makropolous och det är på alla sätt, en stor scenpersonlighet i vardande.

Väldigt ofta hos moderna tonsättare saknar jag tilliten till musikens medryckande, schwung-kraft och det gäller här också. Det känns som om Franke-Blom i sin helt riktiga strävan efter tydlighet mest hamnat i ett lyriskt, skirt notarbete som glädjer med sitt folkmusikaliska vemod, men som ropar efter mera muskler, som i sången ni nyss hörde.

Det hela är uppdelat i 12 scener som scenografen Sören Brunes placerat i en sorts arenateater fast Värmlandsoperans klassiska teaterhus är ett tittskåp. Han har alltså skapat en ramp runt scenen där sångarna kan göra sin entréer från. Längst bak olika bilder som skapar de rum som behövs. Mest spännande var det när Ingrid, som sörjt sig till skendödhet, ska ta sig upp ur graven. En gigantisk spegel vinklades så att vi såg både graven med kroppen i spasmer därnere och själva kvinnan stående vid gravkanten mellan liv och död.

I den här scenen var gränslösheten i Lagerlöfs berättelse mycket tydlig. Men vi har hela tre personer som vandrar över gränsen mellan frisk och sjuk. Också Gunnar Hedes mor har problem och hon har lierat sig med den högst overkligt levande Fru Sorg. Så när man i boken hela tiden begriper varför de olika personerna är som de är, är det inte alltid så i operan. Galen en stund, frisk i nästa. Det skapar i sin tur svårigheter att intressera sig helt och fullt i berättelsens alla vändningar.

Så tillsist är hjärnan mer engagerad än hjärtat.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".