Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Falskt & Äkta på Nationalmuseum i Stockholm

Publicerat onsdag 3 mars 2004 kl 12.41

I helgen öppnade Nationalmuseum sin stora vårutställning, Falskt & Äkta. Den handlar just om falsk och äkta konst, och allt som ligger däremellan, och om hur tokigt det kan bli ibland, när stora museer skall köpa konst.

Ämnet är ju tacksamt. Alla älskar att höra om bluff och bedrägerier, och om institutioner och experter som blir lurade. Extra kul blir det när det gäller konst, när inte ens kritiker och museimän kan skilja på en riktig Rembrandt och en förfalskning, då stärks den breda allmänheten i sin tro att hela konstbranschen egentligen är någon slags bluff.

Nu är det inte så värst många sådana goda historier på Nationalmuseum. Visst museet redovisar sina och andras felköp under åren, här finns allmänt beundrade mästerverk som efter ett tag inte visade sig vara något mästerverk, och ett och annat som ingen människa kan begripa hur någon har kunnat uppfatta som ett mästerverk, oavsett signatur.

Men framförallt är det en rätt pedagogisk utredning av sådana begrepp som original och kopia, pastisch och parafras, replik och plagiat, det där med äkta och falskt är inte så enkelt som man kan tro.

”Falskt är varje konstverk som utges för att ha en annan framställningshistoria än det egentligen har”, ungefär så förklarar museet saken, och med en underbar formulering:

”Äkta är all konst som ej är falsk.”

Det är som ni hör en utställning som är gjord med rätt mycket gott humör, och ändå kan man ju inte låta bli att undra litet över denna besatthet av skillnaden mellan just äkta och falskt. Om nu faktiskt inte ens de främsta experterna kan se skillnaden, spelar det då någon roll, kan man ju inte låta bli att fråga sig, annat än för konsthandeln kanske. Här hänger Rembrandts Anastasius, som Ernst Josephson älskade, blir den mindre älskansvärd nu, när det har visat sig att det inte var någon Rembrandt när allt kom omkring. Är alltihop bara ett slags varumärkesfetischism?

Det är en bra fråga, och jag tror att svaret är att det spelar roll, åtminstone om man ser konst som något mer än ett investeringsobjekt eller ett njutningsmedel.

Om man ser konst som en sorts mänsklig kommunikation, och ett konstverk som ett mänskligt meddelande, då spelar det faktiskt roll. Ett aldrig så vackert kärleksbrev förlorar ju något av sin tjusning om man får veta att det skrivet av någon som bara vill åt stålarna.

Jag tror alltså att konstförfalskning är mer besläktat med sol-och-vår än med ekobrott, och det är faktiskt värre.

Men det hindrar ju inte att man älskar historierna om bluff och bedrägeri och experter som får stå med långa näsor.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se

(Onsdag 17 mars, I Kulturredaktionens program Bildrutan, berättar Mats Arvidsson om Han van Meegeren, mannen som ville bli Vermeer, men blev en av världens mest berömda konstförfalskare.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".