Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Senecaprogrammet

Gunnar D Hansson debuterade som poet 1979 med boken ”Övergångar, uppskov”. Tio år senare fick han sitt genombrott med ”Olunn” (ålunn), och på senare tid har vi bland annat kunnat läsa essäsamlingen ”Ärans hospital” och diktsamlingen ”Förlusten av Norge”. Gunnar D Hanssons nya bok heter ”Senecaprogrammet”, efter Lucius Annaeus Seneca, samtida med Jesus och vars författarskap brukar kallas oupphunnet i sin mångsidighet under den romerska kejsartiden. Göran Sommardal har läst den.

I och med diktsamlingen ”Olunn” etablerade Gunnar D Hansson sig som den främste svenske missnöjespoeten. Och han excellerade i sina konster i triologin om makrill, lunnefåglar och idegranar.

I den nya boken, ”Senecaprogrammet”, fortsätter Hansson att skriva en missnöjets poesi. Den som är missnöjd med att bara vara poesi, med att vara centrallyrisk, med att vara välljudande. Lika missnöjd är den med att inte kunna vara centrallyrisk och välljudande.

Kort sagt är Gunnar D Hanssons poesi missnöjd med att bara bli en bok, när den skulle vilja vara ett bibliotek, en fiskebåt, ett mudderverk, en tidsmaskin, ett skratt, en mustasch, en isländsk bard, en svensk vitterlekare, en orolig fadersgestalt. Och både kunna påstå, resonera, inflika och kväda. Och Seneca då – jo, han dyker upp genom tiderna, som för att påminna om missnöjet och dess motsats: inte dess slut och botemedel utan: tålamod och uthärdelse. Och om missnöjets hanssonska grundrot: ingenstans får vi vara ifred, och ingenstans vill vi vara ifred.

Genom att decentrera sin diktning, det vill säga få oss att undra vad fan karln själv håller hus, så uppnår Gunnar D Hansson i ”Senecaprogrammet” ohjälpligare och oemotståndligare än i någon av sina tidigare böcker en avväpning av nästan alla vedertagna läsarstrategier, de må vara moderna eller postmoderna. Kanske för att dikten är på samma gång nästan gammaldags pålitlig och godmodigt, det vill säga extra försåtlig. Den tillåter sig nästan allt, enligt sin egen formel: Det är sedligheten, inte moralen, som ödelägger dikten.

I en längre diktsvit som drivs av en språkets förtvivlan, en elegi över att ingenting fatta, ingenting begripa – bara menlöst förstå – av en samtida verklighet, som därmed i stället måste besvärjas – där dröjer det ända till strof nr. X, innan poeten själv ger sig i gestalt till känna. Först som en mjukt possesivt “min” och sedan som ett rätt blygsamt jag, för att några strofer längre fram på nytt dyka ner under jaghorisonten. Som om “jag” både ville vara och måste vara och inte ville vara, där. En sorts förtvivlad centrallyrik. Och egentligen finns det inga exempel på Gunnar D Hanssons poesi, men här är ett stenkast:

XXXII

”Otron var inte ett lika underbart ställe som förr, mysteriet förblev ouppbrutet och ropade på ett motspråk och en ny mottagandets form, det hjälpte inte med lärd okunnighet, skitstövlarna klarade sig och skrivandet inverterade varje föreställning om ursprunglighet, de vidsynta förbehållen växte som ormbunkar och ingenting hann få mening eller slut, ingen sista fråga och ingenting alls av det där gamla om Guds död, det var nya sökbara namn hela tiden.”

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".