Kulturkritik eller pristävlingar

För en vecka sen var det Oscarsgala. Och ni kommer väl ihåg vem som fick priset för bästa make-up, efter fem timmar direktsänd prisutdelning följd av kommentarer i press och radio? Mikael Timm har i alla fall funderat på övergången från kultur till festkultur.

För några år sedan diskuterades huruvida kulturpolitik höll på att bli festivalkultur. Satsningar på bibliotek ersattes med bokmässor. Ett bra utbud av filmer ersattes med filmfestivaler.

Nu har festivalkulturen i sin tur blivit festkultur. När Per Odenstens roman ”Vänterskans flykt” för någon vecka sedan togs upp i SVT:s kulturnyheter presenterades handlingen och miljön. ”Är boken bra”, undrade programledaren? Recensenten svarade jakande.  ”Är boken en kandidat till nästa års Nordiska Rådets litteraturpris?” Jo, det trodde recensenten. ”Och Augustpriset då, kan inte Odensten få det?” Jodå, sade recensenten som lär undervisa journalister och förvisso har något att lära ut om följsamhet i TV.

Sedan sades det inte mer om Odenstens bok.

Jag förstår att TV:s kulturnyheter inte är platsen för djuplodande resonemang. Jag håller på att lära mig att priser är viktigare än texter. Vad som gör Odenstens bok bra eller mindre bra – texten går faktiskt att analysera, inte bara poängsätta – ja, det är inte relevant. Kulturjournalistik handlar om priser, inte om verk.

Tydligast är utvecklingen inom filmkritiken som närmast upphört till förmån för prisfrossa. Året runt ordnas filmfestivaler där kvalificerade jurys delar ut priser. Till de viktigaste hör festivalerna i Berlin och Venedig, därifrån rapporterar högst en handfull svenska redaktioner. Vid Oscarsutdelningen är satsningen däremot total. SVT sänder natten lång – kommentarernas idérikedom står i omvänd proportion till sändningstiden. Men så delas inte heller Oscarsstayetterna ut av framstående filmare som länge analyserat filmerna. Academy of Motion Pictures Arts and Science består av över 5000 personer – det är ett skråväsende. Kommittéer inom varje yrkesgrupp  - fotografer, manusförfattare, scenografer plockar fram kandidater. Alla i skrået röstar sedan. Priserna premierar yrkeskunnande snarare än konstnärlig kvalitet.

De Oscarsstaytter som träffar rätt gäller nästan alltid specialeffekter, ljud eller kostym – det är en slags mästarbrev som utdelas. Också de andra priserna tenderar att spegla hantverksprestationen – det handlar mindre om tolkning och mer om effekter: skådespelare som inte ser ut som sig själva, som blir fula, stammar eller haltar får lättare pris än de som bara tolkar manuset på ett intressant sätt. För att få många priser ska en film vara sammanhållen, helst strömlinjeformad. Ju mer entydigt berättande, desto fler priser.

Återstår bara för Augustgalan att införa fler genomskinliga klänningar, fler smokingar, fler ointressanta tal och utöka juryn till alla som hållit i en bok mer än tre gånger.

Det där med att läsa, se och rentav tolka konstverken kan vi glömma. Ja, vi kan nog glömma filmerna och böckerna också. Vem behöver dem när det är fest?

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Och priset för bästa make-up gick förresten till Richard Taylor och Peter King som hade mycket att göra i ”The Lord of the Rings”, en film som ju också fick tio andra priser...

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".