Mest om min mamma

Journalisten och författaren Nina Lekander har tidigare skrivit romanerna ”Mun mot mun” och ”Lilla livet”, och senast barnboken ”Pojken och staden”. Nu är det dags för en ny roman, berättelsen om hennes mors liv - och död. Jenny Teleman har läst boken, som heter ”Mest om min mamma”.

Ja det stämmer väl, det handlar nog mest om mamma Lena, huvudperson i en tänkt biografi om en yrkeskvinna från medelklassen på 1900-talet som baksidestexten säger.

Först mest om denna gamla kvinna med cancer och hennes virvlande nerfärd mot svensk nedskuren, hafsig storsjukhusdöd. Om mammas vuxna barn som irrar och springer och ringer och faxar för att få nån ordning, begriplighet och morfin i ett landstingdsverige där inte mycket verkar fungera längre, och lite tröst inte alls. Så vad gör man då när mamma dött?

Letar efter henne, i efterlämnade brev och dagböcker följer hennes och fars ursäktande, anspråkslösa kärleskhistoria från 50-talet, hittar morfar Harald som bara reste sig från frukostbordet och gick från familjen en dag, en barnlös släkting som inte ville låna Lekander pengar till provrörsbefruktning för femton år sen och så lite om rockjouranalistikens väsen, en kompis författaren beundrar som gjorda Östra Södermalm nazifritt, att Olof Lagrecrantz är bäst för han skriver så enkelt... och ja en hel massa mer än om mamma.

Kanske tänkt som en väv, ett lättsamt och allvarligt filosoferande över yrkeskvinnors gemensamma liv och kiv och kropp och död och intellekt och allt möjligt. Men det blir mest utamattande. Svårt att klamra sig fast och få fatt. Man blir andfådd av mycket påbörjat och så lite färdigberätttat. Lite busgrogg i hjärnan när det poppar i knoppen, skulle man kunna säga på Leknaders eget märkvärdiga hejiga språk

Och nånstans mitt i boken ställer hon sig frågan själv: ”Varför alla desssa  halvkvädna visor och feministiska sentenser, är kärlekshistorien något att ha och borde hon inte skriva in ett recept på citronfromage i boken? Det fyller ju sidorna bra.

Det är väl skojigt och galghumor och så, men lite övergiven känner man sig av en författare som tvivlar så oblygt på sitt eget projekt. 

I en av de allra bästa, och mest skärpta delarna berättar Lekander lungnare och tydligare historien om den mani som drabbar mor Lena när hon förstått att slutet närmar sig. Hur hon plötsligt styrde, ställde, plockade, pladdrade, fnissade och skämtade, skulle flytta, skilja sig, resa och bygga om. En  opåkallad högoktanig entusiasm i cancerns skugga, som dolde den stora depressionen, den stora vreden och förtvivlan. Ett tillstånd ganska outhärdligt för de anhöriga att betrakta.

”Mest om min mamma” verkar drabbad av samma sak. Sorgemani.

Jenny Teleman

jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".