Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Slöjan i konsten på Kulturhuset i Stockholm

När utställningen Slöjan visades i Walsall utanför London så censurerades två verk gjorda av den ryska konstnärsgruppen AES. Ett som visar frihetsgudinnan i slöja, i heltäckande burqa till och med, och med Koranen under armen, och ett där parlamentshuset i London byggts om till moské. De utgjorde ett hot mot den allmänna säkerheten tyckte stadsfullmäktige, och orsakade därmed en debatt som gav verken långt mer uppmärksamhet än dom skulle ha fått annars. Förutom i Walsall har Slöjan visats i Liverpool och Oxford. Nu när utställningen kommit till Kulturhuset i Stockholm så är alla verk med.

(Utställningen pågår till den 2 maj 2004)

Censuren av bilderna av västerlandet efter en framtida muslimsk invasion säger nåt om vad slöjan kommit att symbolisera här i väst: rädslan att slukas upp av det okända, av värderingar och kulturella yttringar som vi inte förstår oss på. Och verken på utställningen om slöjan vänder och vrider på slöjans olika betydelser, på våra föreställningar om den och om beslöjade kvinnor. Flera kastar tillbaka födomarna till betraktaren genom humorn. Som konstnären Ghazel, som i sin videoinstallation bland annat dansar breakdance i slöja. En ironisk kommentar både till dom som vill förbjuda kvinnor att bete sig så och till dom som tror att muslimska kvinnor är för förtryckta för att dansa breakdance.

Och om den ryska konstnärsgruppen AES leker med Västerlandets rädsla för invasion, så handlar franska Marc Garangers foton om vår egen, mycket mer reella, invasion av andra kulturer. Under sin militärtjänst i Algeriet på sextiotalet fotograferade han algeriska kvinnor för deras franska ID-kort. Kvinnorna var tvungna att ta av sig slöjan, och i alla dom ansiktsuttryck och blickar som kvinnorna visar syns både ilska, sorg och uppgivenhet inför kolonialmaktens rasistiska och kvinnoförnedrande av-slöjande.

Det spännande med den här utställningen är hur den tydliggör vikten av betraktarens förkunskap. Men för att förstå vad det är man ser och inte så är programbladets texter om verken nästan ett måste. Och kanske är det för att jag är en västerländsk kvinna som jag blir mest förtjust av två jättestora vita ark med svarta krumelurer på. Det är Emily Jacirs verk ”Från Paris till Riyadh”. För att få ta med sig franska modemagasin in i Saudiarabien, fyllde hennes mamma i fotomodellernas hud med tusch på planet hem från Paris. Emily Jacirs svarta krumelurer är helt enkelt två hela nummer av Vogue, ett från sjuttiotalet och ett från nittiotalet, fast med allting borttaget utom bilderna av hud ifyllda med tusch. Det blir ett slags mötesplats mellan en kultur där kvinnor måste dölja sig helt och en annan med utbredd objektifiering och sexualisering av kvinnor. Men man ser också hur mycket den nakna huden har brett ut sig i Vogue under dom senaste trettio åren. Den svarta tuschslöjan täcker mycket mer av nittiotalsnumret.

Stina Haraldsson

stina.haraldsson@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".