Vem är normal?

Fanny Ambjörnsson har tidigare gett ut böckerna ”Ett hjärta i jeans”, med texter av och om unga tjejer, och ”Uppror pågår”, om feminister i tre generationer under 1900-talet. Nu har hon skrivit en ny bok, eller rättare sagt en avhandling - om hur det går till när man blir tjej. Fanny Ambjörnssom följde två klasser på en gymnasieskola under ett år för att ta reda på hur kvinnlighet skapas i vardagen och vem som kvalar in som en ”normal” tjej. Stina Haraldsson har läst boken, som heter ”I en klass för sig”.

Hur många debatter och hur mycket medieinnehåll de senaste åren har inte handlat om de unga tjejerna? De som är förtryckta av skönhetsideal, drabbade av ätstörningar och horrykten. För en del är det kanske uttjatat, men inte för mig, särskilt inte nu, när Fanny Ambjörnsson har gjort det ingen tycks ha gjort tidigare. Systematiskt och konkret undersöker hon hur det faktiskt går till på riktigt. Hur de där skönhetsnormerna, den där heteronormativiteten som den ju kallas, och det där laddade horryktet - hur de blir verklighet i vardagen på en vanlig gymnasieskola.

Perspektivet är att föreställningarna om den normala femininiteten korsas av föreställningar om normal sexualitet, etnicitet och klasstillhörighet. Och vips krånglar Fanny Ambjörnsson till det för dem som enkelt avfärdar kvinnor i korta kjolar och mycket smink, eller kvinnor i slöja för den delen, som patriarkatets medlöpare. De tjejer som utmanar normerna hårdast i boken är inte de feministiskt medvetna i det studieförberedande Samhällsprogrammet, utan Barn och fritidsprogrammets högljudda, svärande och hårdsminkade arbetarklasstjejer. Kanske för att de inte har lika mycket att förlora, de ligger redan för långt ifrån normen.

Och normen, den NORMALA tjejen, framträder som en kontrollerad, empatisk medelklasstjej, som inte har för mycket sex, smink och utmanande kläder, men heller inte för lite, en tjej som på ett sätt som förefaller alldeles naturligt och självvalt kan vandra den smala stigen mellan horrykte och lesbiskrykte utan att blotta hur jobbigt det är. För jobbigt är det. En av tjejerna i boken uttrycker det som att, ”Söndagar är en okvinnlig dag. Man duschar inte, håret hänger, man rakar inte benen, man går i fula kläder. Det är lite jobbigt att vara kvinnlig hela tiden, man har faktiskt inte alltid lust. Ibland vill man få lugn”.

Tydligt är också hur de som inte ser ut eller beter sig efter den här normen avfärdas som stereotypa och osjälvständiga. När klassens enda lesbiska tjej kommer tillbaka efter sommarlovet i blommig tröja tycker de andra att hon liksom har mognat - från att vara en typisk lesbisk i kort hår och pösiga kläder till att bli - mer sig själv. Samma sak med tjejen i slöja. Den gör henne osjälvständig och förtryckt i de andras ögon. Anpassningen till den etniskt svenska, heterosexuella medelklassnormen följs hela tiden av en retorik om vikten av att vara sig själv. Och den som håller sig närmast normen uppfattas paradoxalt nog som mest självständig och fri.

Jag skulle tro, att i framtida debatter om unga tjejer så kommer det refereras flitigt till Fanny Ambjörnssons bok.

Stina Haraldsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".