Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Josephson + Strandberg = skådespeleri!

Erland Josephson behöver väl knappast någon presentation; en av vårt lands mest kända skådespelare, dessutom författare och dramatiker OCH före detta Dramatenchef. ”Ett stycke teater” heter hans nya pjäs, som hade premiär i veckan på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, i regi av Eva Bergman. Anneli Dufva var där:

”Om man verkligen vill lära känna en människa så ska man lyssna på det hon väljer att ljuga om. Jag ljuger mig fram till en sanning.” Känns han igen, författaren och dramatikern - den skådespelande tänkaren Erland Josephson? Hela hans författarskap sysslar ju på sätt och vis med just det; varat som spel, den hårfina skillnaden mellan roll och person OCH insikten om hur det där så relativa som kallas sanning är något som uppenbarar sig, inte något som bara finns.

I ”Ett stycke teater” är det Jan-Olof Strandberg som gör hans roll - eller som gör den människa som också gör en roll, i pjäsen dessutom som skådespelare… Den åldrade mannen som sitter där, vid spegeln i logen, långt ifrån sin forna stjärnstatus, tilldelad den mindre uppgiften som Rosencrantz i Hamlet, som tjafsar med den kvinnliga teaterchefen och som till sist får möta sin unga ersättare till samma roll. Mer är det inte, drygt en timme tar det, men - det ingår liksom i konceptet - ett livs obönhörliga rörelse, både syns och känns ändå, i det lilla.

Bara kontrasten mellan de båda männen klädda i samma kostym med svarta trikåer och väst med krås, den unges välvilja, den äldres sarkasmer - så var det, så blev det. Så är det, så blir det.

Och, Anita Wall och Jakob Stefansson får ursäkta, det är också Jan-Olof Strandbergs föreställning. Den fysiska ansträngningen är tydlig i hans kropp, bara att knyta en slips är ett visst besvär, men värdigheten är intakt, och rösten i total kontroll - yrkeskunnandet finns där, i hans sätt att iaktta, att placera de små orden i tystnaden och att rädda en tilltrasslad replik.

Varken scenografen Sören Brunes eller regissören Eva Bergman har heller försökt göra något annat av pjäsen. Brunes rum är en kal och vitkalkad sminkloge, Bergmans regi av det slag som inte märks - vilket här är menat som beröm.

Det är tankfullt, ibland på gränsen till långsamt, och visst är det till viss del inomkonstnärligt och lite prydligt, det hela, men Jan-Olof Strandbergs slutblick rakt ut mot oss i publiken, ögonlocken lite hängande; den rymmer tiden, sorgen, tanken - och den är ensam värd besöket.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".