Blodsbröder bra bruksmusikal

Två tvillingpojkar skiljs åt vid födelsen och hamnar på så sätt i två helt olika familjer i två helt olika stadsdelar och i två helt olika samhällsklasser... Men en dag möts dom och bestämmer sig för att bli Blodsbröder.

Det här är handlingen i Willy Russels musikal Blodsbröder. som ursprungligen hade premiär i England 1983, och handlingen kan ses i ljuset av att Margret Thatcher då satt vid makten. Blodsbröder har spelats i Sverige förut men i går kväll var det premiär i Karlstad, när Värmlandsoperan invigde en ny sidoscen: Lilla scenen - och på plats: Per Feltzin.

En musikal med tanke, med ett tydligt ärende - det är vad det här är. Willy Russel har skissat upp ett dramaturgiskt mönster och broderat dit busar, sociala arv, klasser, motsatta kvarter och en mamma som gör sitt bästa för att få pengarna att räcka.

Det är ett myller av korta scener, ibland nästan bara några replikskiften. Allt sammanbundet av en berättare, som leder oss i den här sedelärande historien. Precis som i Russels pjäser Timmarna med Rita och Shirley Valentine så handlar det väldigt mycket om England, men det går naturligtvis att applicera det här på vilket västerländskt land som helst.

Men det har man inte gjort i Karlstad. Det är sig likt, det mesta. Regissören Billy Nilsson har behållt det brittiska, han har inte skapat en föreställning som förändrar teatervärlden med sin nytolkning. Han har förlitat sig på manusets dramaturgi och låtit många skratt blanda sig med rättvisepatoset!

Däremot har kapellmästaren Lasse Magnell jazzat till 80-talsrocken en smula, bland annat med stor hjälp av saxofonisten Håkan Werlings eleganta spel.

Det finns en inbyggd svårighet med Blodsbröder: Vi följer tvillingarna under närmare 30 år. Hela första akten är de 7-8 år. Ni förstår - vuxna ska spela småbarn i en hel akt.... oooooh.... det kan bli hur hemskt som helst.

Men Christer Nerfont och Johan Wikström balanserar fram småbarnsligheterna utan att överdriva. Det fungerar ju bra eftersom Värmlandsoperans ensemble som helhet är så ung. Unga gör alltså både gamla och barn. De små och stora rollerna blir, högst medvetet, karikatyrer i stället för karaktärer.

Och ändå lyckas man att få den här, i bästa mening, bruksmusikalen att intressera och jag tror att det beror på timingen, som Billy Nilsson arbetat fram.

Plus aktörerna. Erik Gullbranssons Berättare är stöddig typ som angriper oss med lika mycket moral som ilska. Tvillingarnas mamma, görs av Cecilie Nerfont, och hon är lika entusiastisk när hon får en ny chans som hon är galen av återhållen sorg över pojkarnas väg mot katastrofen.

Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".