Wagners Tristan och Isolde - äntligen på Kungliga operan i Stockholm!

Nu tid för Wagner, och då Wagner på StockholmsOperan /Kungliga Operan i Stockholm där man i helgen satte upp Tristan och Isolde i regi av tyske Hans-Peter Lehmann. Det är en efterlängtad premiär, senaste gången den spelades var 1977 då Birgit Nilsson sjöng Isolde. Ett mått på hur efterlängtad den är, är att samtliga 8 föreställningar i princip redan var utsålda före premiären - en premiär som (sändes direkt i P2 och som) Per Feltzin var på.

Och de biljetter som möjligen finns kvar hoppas jag ska bli utsålda innan denna dag är till ända. Det här är bra. Helt enkelt: Bra.

En helkvällslång föreställning kring ett oerhört välkänt tema – det mest välkända av dem alla: kärlek och död… och ändå.

Isolde hatar Tristan för att han dödat hennes älskade och hon vill ta livet av sig och honom. Men i stället för att överlämna dödsdrycken väljer Isoldes tjänarinna Brangäne en kärleksdryck och Tristan och Isolde drabbas av kärleken fullt ut – utan att för ett enda ögonblick tänka på konsekvenserna. Som kommer, också de, fullt ut.

Berättelsen är en bild av hur det kan vara att förlora kontrollen över hat och kärlek. ”Du svekfulle, du käre” – är en replik. Enkelheten är bedövande tydlig och föreställningen på StockholmsOperan är precis så enkelt bedövande den också.

Jag ser på Lennarts Forséns kung Marke. Han som förlorat Isolde som sin blivande brud till sin närmaste vän, den han ville kalla sin son, Tristan. Marke är den stora förloraren. I andra akten, efter han förstått sin förlust, står han bara där vid rampen, alldeles stilla och ser rakt in i var och en av oss i publiken med sin sorg. Hans sång, med de stora kvaliteterna helt i samklang med Kungliga Hovkapellet, har bäddat för att vi är närvarande i hans förlust.

Det här är bara ett exempel på när musikalisk kompetens gör det möjligt att förstå dramat utan att scenen eller koreografin översvämmas av påhitt eller onödiga rörelser. Gesterna är inte många, men de känns varje gång naturliga.

För det är en stram uppsättning som den tyska duon, regissören Hans-Peter Lehmann och scenografen och kostymören Olaf Zombeck skapat. På scenen finns egentligen bara en farkost i aluminum – lika mycket fartyg som rymdskepp. Lägg till lite plexiglas och tusentals trådar från tak till golv i andra akten, så har ni det hela. Det känns lite mycket som 80-tal, men så har den svenske ljussättaren Linus Fellbom kommit till. Distinkta färger, från isgråblått till rödorange ibland, skuggor på den bakre, ljusa scenen – ja, det är närmast ett övertydligt ljus, men skapar en enorm spänning.

Men som sagt: det är i musiken jag hittar kraften. Leif Segerstam gör både intim stråkkvartett och full Wagnerorkester av Hovkapellet. Martina Dike kliver fram för första gången i en stor Wagnerroll och gör Brangäne till en karaktär att minnas. När hon någon gång pressar rösten mot ett vibrato känns det som en del av den nervösa tjänarinnerollen. Tenoren Wolfgang Millgram inleder lite stelt, men så fort han fått i sig kärleksdrycken är det som om både kroppsdelarna och sångrösten får spänst och koncentration.

Men det är Nina Stemme som bär föreställningen!

Stemme debuterade som Isolde förra året på Glyndebourne och pressen applåderade så högt där att ljudet också nådde oss. Och Marskalkinnan i Rosenkavaljeren i Göteborg var också mycket stark. Men att hon var så bra på att gestalta Isoldes alla fasetter – det trodde jag inte var möjligt på så kort tid. Minsta pianissimo, största utbrott, en kropp som följer musik och den egna rösten. En stor konstnär. Det är nästan så att jag vill ropa ”En gång till” när jag efter fem timmar står upp och applåderar.

                         

                                     Per Feltzin


per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".