Att vara...

Hamlet på Stockholms Stadsteaters stora scen, med ingen mindre än Helena Bergström i titelrollen – det är en teatersatsning som varit svår att undgå för den som rört sig i Stockholm den senaste tiden. Bergström syns överallt, i svart skjorta och med bakåtstruket hår blickar hennes Hamlet ned från reklampelarna. Regissör är Philip Zandén, som tidigare också (på samma scen) regisserat samma Bergström i Ibsens Dockhem. För nyöversättning av Shakespeares mest kända drama står Jan Mark och för scenografin Peter Holm. I publiken, Anneli Dufva:

Det är höga valv och djupa skuggor kring denna Hamlet. Scenografen Peter Holm har gjort något som mest liknar en jättelik rörlig krona och som, delad i bitar blir till prång och pelargångar med stjärntecknen målade högst upp. Universum delat i tolv. Det är färgrikt, klangrikt, något av gycklarstämning, med musiker på scen och kostymer som ibland går klart över gränsen till det kitschiga.

Och jag ska inte gå några omvägar: Helena Bergström, i svarta boots och brallor, är bra, på många sätt lysande. Hon har en energi och en publikkontakt som räcker väldigt långt – det studsar av rörlighet kring henne, det är underhållande att se på hennes retsamt flirtiga spel och hennes Hamlet är trovärdig som yngling – lite raspig i rösten, kantig i rörelserna men utan pålagda föreställningar om en uttalad eller övertydlig manlighet.

Samtidigt är det hennes självklart centrala roll, som bidrar till föreställningens brister – bäst är hennes Hamlet nämligen just i som solist, i monologerna, i spelet med publiken. I de andra relationerna, med modern, styvfadern, Ofelia eller vännerna blir figuren genast suddigare. Bergströms rätt robuste prins är nämligen aldrig i närheten av galenskap, aldrig på djupet skakad av händelserna på slottet, utan mest bara rak och redo på sin väg mot hämnd.

Hm, skillnaden mellan skådespeleri och regi, tänker ni – Bergström bra i sig själv, men lämnad i sticket av Philip Zandén. Nja, svarar jag – inte riktigt. Zandén har nog bara hamnat i det som händer ibland med klassiker – han har sett den utsatta prinsens position, utan att vara helt på det klara med vad han vill berätta genom att visa den, just nu och om igen. Föreställningen flyter och funkar, är snabb och kul, men också märkligt opersonlig. Och det trots både längden, på nästan fyra timmar och Jan Marks, i Shakespeares egen anda, fria förhållningssätt, med dagsaktuella gliringar och vändningar i språket.

Han säger det ju själv, den gamle skalden, det där med ord som flyger högt, fast tanken stilla stå.  Det tragiska kom bort – det blir mitt tillägg så.

 Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".