Riddartornet

Att skalden Erik Johan Stagnelius också skrev en rad dramer är kanske inte alldeles bekant, men han skrev faktiskt flera stycken – och nu kan man se hans, som han själv kallade det, sorgspel eller dramatiska dikt, ”Riddartornet” på Dramaten i Stockholm i regi av Karl Dunér. Pjäsen trycktes 1825 efter en renskrift som Stagnelius avslutade 1822, strax före sin död inte ens trettio år gammal. Den sattes upp först 1954 på Atelier-teatern i Göteborg, och har aldrig spelats i sin helhet sen dess. Men i lördags hade ”Riddartornet” som sagt åter premiär och Maria Edström var där.

Först verkar det helt corny att sätta upp Stagnelius gamla blankversdrama om en  mamma som efter en otrohet stängs in i ett gammalt torn av en pappa som tycker att dottern kan bli hans brud mot att mamman släpps fri – en titt in i romantikens kuriosa skräckkabinett kan man tycka. Men se, när dramat stiger upp på Målarsalens scen då kommer alla farhågor på skam. Peder Freijs scenografi sätter redan vid första anblicken fantasin i rörelse – en lite kluddig fond som med olika färger blir såväl slottspark som tornhåla, en lång röd plastgräsmatta, en gång eller ett dike och som kontrapunkt en rund liten vattenpöl. Ett vackert och gåtfullt scenrum, på en gång instängt och öppet, stilla och rörligt.

Och när så Maria Bonnevies Mathilda, den stackars dottern och hennes vän Clara, spelad av Rebecka Hemse uppenbarar sig, så börjar den fule skaldens vackra jamber sjunga och svänga hos dessa högspända men ändå så fnittrigt levande unga kvinnor. Och det finns både ett då och ett nu i i denna märkliga föreställning, den väger hela tiden mellan att vara hemlighetsfull och tydlig – här har Karl Dunérs regi och Magnus Florins textbearbetning hittat den delikata balansen som krävs för att liksom lyfta genren in i moderniteten.

Och det som först verkade ligga mycket långt bort, känns strax närmare. För att tala nu-svenska så handlar det ju om en mycket dysfunktionell familj som inte har speciellt konstruktiva lösningar i sin repertoar. Tomas Ponténs von Reinfels har förövarens bleka anlete, och över Gunnel Freds Olivia vilar förnekelsen som en skugga. Och kören av barn, först med masker, till slut med änglavingar blir små vittnen till allt som sker. Stagnelius blick för förnuftets och driftens ständiga brottning känns knappast gammal. 

Och som en sista förtjusande bonus, i denna föreställning som visar att ”Riddartornet” visst kan vara spelbar och mer än så, är Erland Josephsons och Sven Lindbergs två lantmän som småfilosoferande doppar sina fötter i den lilla vattenpölen. Lite corny är det allt.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".