minnesord

Bengt Emil Johnson 1936-2010

Poeten Bengt Emil Johnson är död. Han föddes i Saxdalen i Dalarna 1936 och epitetet ”poet” räcker knappast för att beskriva vem han var: radioproducent, kulturskribent och kompositör med ett stort intresse för fåglar. Han debuterade 1963 med diktsamlingen Hyllningarna och blev en central gestalt i den konkretistiska 60-talspoesin. Han har vunnit en rad priser, senast Svenska akademiens Kellgrenpris 2009. I år kom han ut med diktsamlingen Aftonsånger.

"Nu - nyss". Det uttrycket tyckte Bengt Emil Johnson om. Det fanns i hans dialekt och han hörde ofta sin farmor säga det. "Nu - nyss", det betyder helt enkelt nyss, men han fascinerades av sammanställningen, nuet finns ju inte. I samma ögonblick som det utsägs har det redan förvandlats till "nyss".
   Sådana slags övergångar var han uppmärksam på. Tiden passerar oss, vi passerar ett ställe, tillvaron passerar genom oss. Men något blir också kvar, just som när passerar något genom ett såll. En bild han själv använde.

Det strömmar och blåser mycket genom hans poesi. Och det perforeras och löses upp. Konturlös kan ju vara ett negativt ord i många sammanhang, men i Bengt Emil Johnsons poesi är det i något grunden positivt. Att vara genomsläpplig. Det är en livspoäng och ett livsvillkor.
   Men det finns inte så mycket av fred och försoning i det, mer av motstridighet. Något blir kvar i en och något försvinner. Man är kluven mellan att vara passiv betraktare och medverkande. Man är både i det mänskliga och i det omänskliga.

Tiden som upplevelse liknar han vid spetsen på en nål. Det rumsliga var något mycket större för honom. En plats kan härbärgera många tider. Han tyckte sig präglad på bergslagslandskapet, själv en del av landskapet. På ett ställe sitter han i skuggan av ett äppelträd som fälldes sju år tidigare. Han återkom ofta till platser med oviss ålder, som vissa kärr, de lockade och skrämde med sugande bottenlöshet och dödsbudskap.

Hans dikter uttryckte inte så mycket tro och förståelse, men förmedlade vad han såg och hörde. Eller att han blev sedd och hörd. Han tyckte att vintern fixerade honom. Han tyckte att han blev genombläddrad av något. Så som man bläddrar igenom en bok. Han var inte rädd för det obegripliga i poesi eller upplevelse, utan förhöll sig öppen mot det som inte låter sig formuleras i begrepp.
   På så vis var han både språkkritisk och språkbejakande. Där fanns ingen motsättning.

Hans tidiga konkretistiska poesi gjorde sällskap med hans tonsättande i Elektronmusikstudion. Det var både improviserat och konstruerat, ofta i hybridformer som förenade dikt och komposition.
   Om man har den kombinationen poesi-komposition i minnet när man läser honom så kan man tänka på hans texter som artisteri på en scen. Han var en showman som bjöd på attraktioner, och tyckte om det.

Varför skrev han? Själv påstod han att han inte kunde låta bli. Att han var tvungen att göra det "som självförsvar också mot mig själv". Han såg till att skaffa sig bra sällskap, av till exempel Almqvist, Atterbom och Tomas Thorild, Thelonoius Monk, John Cage och gärdsmygen.

Orden "Nu - nyss" återvände han många gånger till. Men eftersom de kan verka lite nedslående ville han gärna komplettera dem med en egen rad som ser tidens villkor lite mer positivt: "vi har ett pulsslag på oss - det är nog".

Magnus Florin
kulturnytt@sr.se

Bengt Emil Johnson blev 73 år gammal.

Läs och lyssna mer här: