litteratur | recension

Avmätt och särpräglat i Max Blechers overklighet

Max Blechers roman Händelser ur den omedelbara overkligheten gavs ut i Rumänien första gången 1936 och andra 1970. Ingen av gångerna fick boken några läsare. 1990 översattes den till tyska, och fick inga läsare. Nu kommer den på svenska och Göran Sommardal har läst den, i Inger Johansson övertygande översättning.

Vanligen brukar man ju tala om föregångarnas stora inflytande över sina efterföljarna. Utan Proust, ingen Nouveau Roman, ingen Claude Simon, ingen Michel Butor. Och utan Charlie Parker, ingen Coltrane, ingen Paul Desmond, ingen Archie Shepp.

I sin essä om Kafka och hans föregångare, vänder Jorge Luis Borges på resonemanget, och påstår att efterföljarna har minst lika stor betydelse för vår föreställning om dem som kommit före, nämligen att inflytandet också och kan-ske väsentligen verkar i en kronologisk rörelse bakåt. Vi härleder det förflutna ur det efterkommande. Och när Borges läser Kafkas föregångare, en Kirkegaard, en Han Yu, en Browning, så dyker följaktligen Kafkas drag upp i dessa föregångares texter.

När jag i dag läser den rumänske mellankrigstidsförfattaren Max Blecher är det inte utan att jag kommer att tänka Borges tanke. Den varseblivningens erotik som Herta Müller i sitt efterord tycker sig kunna sammanfatta Blechers prosa med, är inte det samma tingskrivandets hetsande förhöjning och ordens smittsamma laddning som hos Müller själv. Och när Mircea Cartarescu prisar Max Blecher, som han gjorde häromsistens på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm, är det inte sin egen elektrifiering av barndomen och barnets hypnagoga betraktelse av tillvaron och vuxenvärlden som han ser förverkligad i Blechers tunga och ända avmätta, särpräglade men ändå tingtrogna prosa.

Med Blechers brådmogna gosseblick hittar Cartarescu beviset för sin egen upptäckt av barndomens oskuld och fräckhet. Precis den där blandningen av outforskad frihet och skrämmande främmandhet, som är själva motorn i hans egna stora prosaverk Nostalgia och Orbitor, förlägger han också till den sängbundne, skelettuberkulöse och obarmhärtigt iakttagande författaren till Händelser ur den omedelbara overkligheten. I Inger Johanssons oavlåtligt pulserande återgivning av Blechers språkliga rörelsefrihet:

"Det fanns således en kategori företeelser i världen som jag var förutbestämd att aldrig få ha del i: sorglösa mekaniska pajasar och stadiga pojkar som aldrig fick huvud-värk. Genom träden i solskenet blåste en frisk vind full av liv och renhet. Jag var förut-bestämd att evigt bli kvar i utkanten där idel mörker, matthet och yrsel rådde."