Tjechovträdgården

Koreografen Birgitta Egerbladh har gjort sig känd som något av Sveriges svar på Pina Bausch. Den speciella form som kallas dansteater har sedan 80-talets genombrott med ”Röda havet” varit hennes. ”Varför kysser alla Solveig?”, ”Hemliga rum” och senast ”Händelser i hemmet” är några av de föreställningar som både fått pris och låtit tala om sig. Och nu ”Tjechovträdgården”, där hon tillsammans med dramaturgen Marie Persson Hedenius skapat en egen Tjechovvärld, ett collage med lån från hans kända pjäser och med sammanlagt 20 dansare och skådespelare på scenen. Platsen är Stockholms Stadsteater och Kulturnytts Anneli Dufva var på premiären.

Tjechov. Vad är meningen med alltihop? Med livet? Anton Tjechov, pausernas mästare, skådespelarnas favoritdramatiker, all oförlöst längtans störste tolkare. Tjechov.

Det är klart att man vill vara i hans trädgård ett tag – lite spefullt spankulera och fundera kring den där kärleken som aldrig blev, det där tåget man aldrig tog…

Och Birgitta Egerbladh känner sin Anton, träffar nästan hela tiden rätt i det tonläge som på något märkligt sätt alltid rymmer hopp och livsvilja – som om allt detta jämmer bara är ett sätt att komma till insikt om att vi har den mänskliga uppgiften att göra det vi kan, att härda ut, som Tjechov själv säger – den korta tid vi nu fått.

För Tjechov är melankoliker, han är INTE sentimental – och melankolin rymmer både självdistans och humor – det är helt enkelt därför han blivit så älskad. Egerbladh och de andra håller också sentimentaliteten nästan helt på avstånd; det finns en sång i andra akten som inte klarar balansgången, men det är en liten skönhetsfläck i en i övrigt mästerlig mix där de olika Masjorna, Versjinin, Nina, Arkadina, Jelena och Astrov alla får skymta förbi, ibland med dansarna som skuggor – oftare själva som en del av den stora rörelsen.

Det är en grupp, ett kollektiv på scenen och förtjusningen i Tjechov, i att både få omfamna och studsa emot det välbekanta, finns som en speciell scenisk värme här: i scenografin som är trägolv och björkstammar, schäslong och samovar, men där allt är flyttbart, i kostymerna som både är de svepande och ljusa sekelskiftesklänningarna, linnekostymerna och tajta 60-talsbrallor och korta mönstrade klänningar, och i de repliker som får återkomma – det tragiska som retas med, hur Inga Landgré, som äldsta kvinna på scenen, får låna yngsta systern Irinas ord. Orden är allas, rösterna klanger i en gemensam sång.

Dansandet sen handlar om formationer – om svart mot vitt, gammalt mot nytt, om en fysisk åtrå som blir ett bökigt klängande, en osäkerhet som får ben att vika sig, om fall från stolar och en och annan discopose. Kropparna som bilder av det undermedvetna – de gör det som ingen vågar säga, men som de egentligen vill…

Så lätt, så laddat, slapstick och skönhet – vad mer kan man begära?

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".