Nyttig Femkamp saknar röd tråd

Den feministiska tidskriften Bang, årets kulturtidskrift här om året (2002), är också ett förlag. Den första boken kom för två år sen och hette ”Hjärnsläpp - Bang om biologism”, och var en uppgörelse med dem som ser biologin som determinerande för mänskligt beteende, i det här fallet mäns och kvinnors olika beteenden. Nu är den andra boken här, ”Femkamp - Bang om nordisk feminism”, och liksom ”Hjärnsläpp” är det en antologi, den här gången uppdelad i fem delar. Stina Haraldsson har läst ”Femkamp”

Norge, Finland, Danmark, Sverige och Island. Det är dom fem. Och kampen när det kommer från Bang är förstås den feministiska. Snabbt får vi veta nåt som stör den svenska stoltheten inte så lite. Och säkert den norska, finska, danska och isländska stoltheten också. Nämligen att ”oavsett var i Norden du lever, så har du fått höra att du bor i VÄRLDENS MEST JÄMSTÄLLDA LAND. Ja, för det tror ju vi att VI gör. Men inget av länderna är så jämställt som dom tror och ”Femkamp” ritar kartan över kampen för att dom ska bli det. Framför allt rör det sig om vad som hänt efter att den svenska antologin ”Fittstim” kom 1999. Eller ”Fisseflokken” som den heter på danska, ”Pikutorfan” på isländska och ”Pilluparvi” på finska. Som svensk får man som vanligt skämmas för att inte veta i stort nånting om vad som pågår i resten av Norden, medan dom har mycket bättre koll på oss. Varför finns till exempel ”Fittstim” på alla nordiska språk, men norska ”Råtekst” och danska ”Nu er det nok” inte på svenska?

”Femkamp” är skriven av feminister som lever och verkar i vart och ett av länderna. Norska ståuppare, finsk feministboom, dansk mjölkreklam, svenska porrdispyter och isländska skönhetstävlingar ger en bild av ett feminist-Norden med både likheter och olikheter. Den så kallade tredje vågens feminism med mediekritik och skönhetsideal på dagordningen har kommit till alla fem. Och överallt anklagas dom yngre feministerna av Rödstrumpegenerationen för sin individualism, och av medier och icke-feminister för att vara det gamla vanliga epitetet bakåtsträvande surpuppor. Så långt lika. Men sånt som det norska motståndet mot internationella kvinnodan och danska mediers enorma försvar för sexistisk reklam visar ändå på en annan verkligehet än den svenska. Inte för att inget av det finns här - det gör det - men inte lika mycket. Sverige framstår också i ”Femkamp” som nåt av en storasyster i sammanhanget. Här köas det till Åttonde mars-evenemangen, och feminister bråkar sinsemellan om vems kamp som förs. Varför var det till exempel så tyst när Kommunalkvinnorna strejkade förra året?

Med en svensk feminism som kommit upp i tonåren och försöker reda ut vilken identitet den ska ha - gemensam kamp eller många olika röster - blir ”Femkamp” en nyttig utblick. Det enda jag saknar är en röd tråd. Skribenterna verkar godtyckligt valda, eller som att dom bara fått uppmaningen ”skriv nåt om feminismen i ditt land”, när akademiskt abstrakta texter varvas med beskrivningar av aktioner utan att upplägget kommer tillbaka i senare kapitel. Men det är kanske det som är tanken, och önskan om en röd tråd är kanske lika förgäves som Rödstrumpornas nostalgi över en enda gemensam feministisk kamp.

Stina Harldsson

stina.haraldsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista