Vodka Lemon

Filmer gjorda i Armenien hör inte till vardagen på svenska biografer, särskilt inte filmer om det armeniska Kurdistan. Men den idag (26/3) är det premiär för ”Vodka Lemon”, regissören Hiner Saleems tredje långfilm. Saleem är kurd, född i Irak men landsflyktig sen 20 år och bosatt i Paris. Filmtiteln ”Vodka Lemon” syftar på de små kiosker och skjul längs med vägkanten där folk säljer sprit, möbler, kläder och annat för att få ihop lite pengar. Kulturnytts Måns Hirschfeldt spenderade en och halv timme vid den där vägkanten.

”Varför heter det Vodka Lemon när den smakar mandel?” är frågan. ”Ja, så är Armenien”, är svaret som ges.

I Armenien sägs all vodka smaka mandel, men kallar man ett märke för ”Lemon” så skyler det kanske något av bristen och enformigheten i utbudet. Det skapar kanske också känslan av att det finns ett val: jag tar inte flaska vilken som helst, jag tar en vodka lemon, tack. Trots detta är valmöjligheterna begränsade för de människor som befolkar Hiner Saleems film. För 10 dollar i pension räcker inte långt för en före detta officer i den ryska armén. Och hur många flaskor måste kvinnan i vodkakiosken sälja för att inte bli av med jobbet? Hon som inte ens kan betala bussbiljetten för de dagliga turerna till kyrkogården, där hennes man ligger, också han en gång officer.

Till en början har jag lite svårt att få kläm på ”Vodka Lemon”, på vad Saleem vill berätta - för det är bäddat för ett svårmod som aldrig riktigt infinner sig: prostituerade döttrar och supande söner, hedersrelaterat våld, som det ju heter och pengar som aldrig räcker eller kommer. Och så den där snön, snön når upp till fönsterkarmarna på dom fallfärdiga husen, snön över slätterna och bergen, snön som sveper in bröllop och begravningar. Tempot är dröjande, som om det stelnat av kylan. Nä, det tar ett tag att ta in att Vodka Lemon i allt detta nog ändå är en feel-goodfilm.

Men det är så att när kärleken börja spira i bussen mot kyrkogården så sipprar en mild komik fram i berättelsen. Det är en fumlig, artig och förlägen kärlek som trotsar omständigheterna och bristen. Och som får den där allomfattande snön att bli till en bred scen för två personers möte. Den lilla scenografin är egentligen överflödig: skåpet, TV:n och pianot kan ju säljas längs med landsvägen när det kniper, men det betyder inte att man säljer ut det som verkligen är nåt värt.

Ja, där har ni väl den här filmen: kärv, och charmig, som en bra men billig vodka.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".