Litteratur

En litterär ambassadör förlorar sig i persongalleriet

När ett litet och kulturellt obemärkt land begåvas med en litterär superkändis får han eller hon ofta status av ambassadör för landet. Mia Couto, huvudtalare på förra årets Waltic-festival, är en sådan inofficiell ambassadör för Mocambique. I sina romaner och novellsamlingar har han ofta tematiserat landets blodiga koloniala förflutna, och vävt in element från dess muntliga berättartraditioner. Tre böcker har tidigare funnits i svensk översättning. Idag kommer en fjärde, romanen Sjöjungfruns andra fot.  

En svart machomilitär som skriver i sitt testamente att han vill begravas i kvinnokläder så att han när likblekheten gjort huden vit får byta både kön och ras. Och hans änka, som efter begravningen tar sig en timid man, men blir så besvi ken på dennes oförmåga att dominera, att hon blir lesbisk på kuppen. Den idag närmast hegemoniska identitetspolitiken alltså, här inskriven i en afrikansk folkloristisk kontext. Och som väl de flesta av oss vet vid det här laget, så är afrikansk folklore gränsöverskridande åt alla håll och kanter, obekymrad om de sexuella och existentiella begränsningar vi vitingar ålagt oss.

Mia Couto är född och uppvuxen i Mocambique, men är vit, och skriver på den forne erövrarens språk, portugisiska. Som så ofta när författare från före detta kolonier når världsrykte, en Nadime Gordimer från Sydafrika, en Salman Rushdie från Indien. Liksom flera av Rushdies romaner håller sig Coutos Sjöjungruns andra fot med ett så kallat persongalleri. Det hörs på namnet vad det handlar om: en porträttsamling man strövar igenom som läsare litegrand som man strövar förbi kungaporträtten på Nationalmuséet. - Nä, men det där var ju en rolig näsa. - Titta vilken originell hatt! Gestalterna i romanen förblir typer.

Men även en typ kan vara distinkt om han eller hon förses med utmärkande egenskaper man inte stött på förut. Som till exempel Saleem Sinai i Rushdies Midnattsbarnen med sin hyperkänsliga, ständiga droppande och telepatiska näsa. Kanske har Mia Couto med Sjöjungfruns andra fot velat skriva en roman av samma kaliber som Midnattsbarnen, en myllrande och perspektivrik skröna som dyker ned i hemlandets historia och sätter fingret på dess samtida problem. Men dels så är det där persongalleriet för odisktinkt i all sin charm. Dessutom är det lite för många personer i den romanen som ändrar hudfärg och kommer ut som transor och flator.

Coutos budskap är tydligt: ni tror att ni kommit på nåt i den vita världen, sådant där har vi i Afrika hållit på med jämnt. Men det där "vi" skorrar falskt. Till skillnad från Coutos tidigare böcker på svenska, så är utifrånperspektivet på människorna i den lilla byn Vila Longe, påtagligt. Deras liv berättas istället för att gestaltas, de har inga utstickande näshår, ingen torr hud, de sitter inte och stirrar tomt in i väggen samtidigt som de klappar katten. Deras liv flyter fram friktionslöst i texten. Det här gäller även de afroamerikanska biståndsarbetare som kommer till byn för att upptäcka det riktiga Afrika. Och, fast kanske i något mindre grad, den jesuitiske missionären från Portugal som tränger upp längs Zambesifloden på 1560-talet och omvänder infödingar på löpande band. Couto är inte där med sitt språk. Det är som om det där litterära ambassadörsskapet stigit honom åt huvudet, som om själva ärendet gått honom förlorat.

Lars Hermansson
lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista