Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Ingens bästa vän

Publicerat måndag 29 mars 2004 kl 08.58

Ett av dom största namnen inom den moderna svenska tecknade serien är den finskättade stockholmaren Joakim Pirinen. Mest känd är han väl för Socker-Conny, som också är namnet på det album han fick sitt genombrott med 1985. Sen dess har han varit verksam, både som serieskapare, dramatiker och en av initiativtagarna bakom serietidskriften ”Galago”. Nu har han gett ut sitt sjunde seriealbum, ”Ingens bästa vän”. Och som vanligt hos Pirinen blandas samhällskritik med humor och absurdism. Andreas Hedberg har läst.

Det har gått nåra dagar sen jag sträckläste ”Ingens bästa vän”. Jag minns svartvita tuschteckningar och trasslia figurer som liknar garnnystan. Jag minns melankoli och nåt enstaka samhällskritiskt skämt. Och så en väldig mångfald. Pirinen kan rita som en medeltida illustratör, som ett barn eller som en abstrakt konstnär. Han imponerar. Och fascinerar.

En del bilder är skrämmande. I ett av avsnitten hälsar Döden på hos tecknaren själv. Han bär ett månghundraårigt eskimåbarns ansikte när han knackar på dörren. Och Pirinen, han verkar inte förvånad. Han småpratar med liemannen som med en gammal vän.

Ibland blir historierna nästan löjliga. Porrfilm och mänskliga exkrementer är inte så kul. Men nästan överallt annars är Pirinen allvarlig. Så allvarlig en humorist kan bli. För visst är det humor, även i berättelsen om döda paret och deras försök att hitta tillbaka till varandra. Eller i historien om en resa genom ett vanställt Stockholm, fullt av vinddrivna existenser.

Bäst är Pirinen när han berättar om barndomen, om det är hans eller nån annans spelar ingen roll. Här blir teckningarna som mest uttrycksfulla. Och det är inte fråga om nån mild Alfons Åberg-ångest. Pirinens jagfigur sitter ensam i sandlådan, eller vaken i sängen på natten. Han skräms på flykten av en enorm fadersgestalt av kafkasnitt. Och krossas av sin nyfödda lillasyster som bara växer och växer.

Oftast tycker jag att Pirinens groteska upptåg är befogade. Fast ibland känns äcklet och avigheten nästan slentrianmässigt. Allt blir inte intressant bara för att man vänder det upp-och-ner och skrattar åt det. Men andra gånger blir de just de, som i historien ”Annorlunda jul med familjen Pirinen”, där julmiddagen består av vatten och jultomten ersatts av det cypriotiska helgonet Sankt Spiridon. Då är det kul. För vissa saker blir absurda när man tittar på dom från ett annat håll. Och ibland måste vi göra det. Därför är det tur att vi har Joakim Pirinen.

Andreas Hedberg

andreas.hedberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".