Vad jag älskade

Den amerikanska författaren Siri Hustvedt kommer med en ny bok på svenska idag (29/3). Den heter ”Vad jag älskade” och är översatt av Ulla Roseen. Historien berättas ur en mans perspektiv och utspelar sig mestadels i SoHo på Manhattan, med små semesterutflykter till Vermont. Det är en gammal konsthistoriker, Leo Hertzberg, som bestämmer sig för att skriva ner berättelsen om sin tjugofem år långa vänskap med konstnären Bill Wechsler och deras båda familjers öden. Det tog Siri Hustvedt sex år att skriva boken och lång tid att lära känna sina romanfigurer. Ett sätt för Siri Hustvedt att komma nära sina romanfigurer och få kläm på hur de pratar, är att låta dem föra långa samtal i hennes huvud, berättar hon själv. Ett arbetssätt som satt spår i den färdiga boken, menar Marie Lundström, som läst romanen ”Vad jag älskade”.

Den som har svårt för långa konversationer, ska passa sig för den här romanen. För även om många av Siri Hustvedts spökdialoger inte kom med i den färdiga boken, var det rätt många som gjorde det. Mig gör det inte ett endaste dugg, tvärtom. Första gången jag läste romanen var i ett tidigt korrektur, jag hade just varit mammaledig ett år och var svältfödd på intellektuella samtal och kände att wow, här får jag äntligen vara med och sitta i sunkiga ateljéer på Manhattan och diskutera hur man bäst målar hud på tavlor. Äta äcklig mat och resonera kring vad ätstörningar säger oss om vårt samhälle.

Det går inte att komma ifrån den kvalitén med boken nämligen: Att den är skriven av en riktigt hipp New York-bo och att boken ger en känsla av inblick i det konstnärslivet.

Europeisk vän av ordning kan lätt utbrista:  ”Men alla dessa klichéer! Jag blir galen!”. Och jovisst, det är typiskt att konstnären Bill är den som är ointresserad av allt materiellt, att barnflickan från Karibien är såå jordnära - och så vidare. Men är det några som lever klichéerna och myterna, är min erfarenhet att det är amerikanska intellektuella. Spelar ingen roll om de är utbildade på Harvard. Det är som om det ingick i deras redan så stora privilegium, att hålla sig med den sortens barnsliga syn på världen.  

Romanen ”Vad jag älskade” är ingen munter berättelse. När konsthistorikern Leo summerar, är det förlust som är refrängen i schlagern Livet. Och kontentan är att hur mycket vi än pratar och diskuterar och resonerar, finns det sådant vi aldrig kommer åt med våra ord. De förvillar! Och det är lätt att förlora fokus också när man läser den här boken, eftersom det är en roman av sorten som lever på att ständigt skifta ämne och byta fot. Men mitt i flödet av resonemang, finns en stark underström, ett centralt tema. Och det är autencitet. Bills första fru beskriver sitt självmordsförsök som rent njutningsfullt, när blodet rinner ur handlederna: ”Det kändes autentiskt”, är hennes replik.

Bills son, Mark, utvecklas till en patologisk lögnare. Vad är verkligt och vad är påhitt? Den här sonen har inte en aning. Trots att boken handlar om en massa människor, är det sonen Mark som är romanens egentliga huvudperson. Genom att ljuga så mycket att han inte längre skiljer på autentiskt och lögn, tycks han kapabel till de hemskaste handlingar utan att känna skuld.

Mark är en människa vi alla läst om i tidningen. En brottsbenägen person som kallas personlighetsstörd och med den stämpeln anses utredd. Men Siri Hustvedt nöjer sig inte med det. Hon undersöker honom. Och tack vare romanen blir han mycket mer än en falsk beskrivning. Han blir… autentisk. Ja, så autentisk en romanperson nu någonsin kan bli.

Marie Lundström

marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".