BLM - Bonniers Litterära Magasin - för sista gången?

Redan 1932 kom det första numret av BLM ut. Georg Svensson var dess förste redaktör. Ända in på 70-talet kom den ut med 10 nummer om året, bara de tre sommarlovsmånaderna sammanfattades med ett nummer: SOMMAREN. Man brukar säga att det var när läroverksadjunkterna i svenska slutade läsade Blem­man som prenumerantstocken snabbt kröp ihop till mindre än hälften. Men san­ningen är nog den att politiken också gjorde sitt till. Harry Schein var en gång en av dem som lyfte yxan mot BLM:s politisering. Nu faller möjligen en annan yxa för sista och slutgiltiga gången. Visserligen ska BLM upphöra för utredningen. Men fan tro’t. Göran Sommardal tänker tillbaka på de två senaste årens nummer av tidskriften. 

Nya, dvs. omstartade och nu kanske då Sista BLM gjorde ett an­slå­en­de försök att sam­tidigt bulta på Stora porten och bakväg­en bryta sig in hos konst­närligheten, men än­nu var det för tidigt att säga om det stolta vrålet från ett av de mer väl­be­tal­da kulturella källarhålen verk­ligen ha­de lyckats i sitt uppsåt. Nu är tidskriften nedlagd, så vi får anse det slut­liga sva­ret förverkat.[1]

Så länge det varade föreföll det mig som om tidskriftens redak­tion i valet av dragplåster ofta hade alltför kor­ta tentakler. En hel del om­slags­fi­gurer var okej, men alltför många imascher (rentav en majo­ri­tet) fram­stod som direkt framdragna ur den rätt gängse kul­turme­diepås­en. Där­med in­te sagt att re­dak­­tio­­nen knyckte från and­ra, men däre­mot att den rå­ka­de ut för att förlita sig på samma vä­der­korn som allt­för många and­ra. Man kunde med glädje ha doat för fler av de svår­be­lysta, och sam­tidigt ut­satt de re­dan strål­kastarbrända för ett intel­li­gen­ta­re ljus. Nu fick i stäl­let allt­för många av första­si­des­­­figurant­er­na precis den “be­handling” de förtjäna­de, vil­ket väl egent­­ligen var mot­­sat­sen till vad jag själv hade uppfattat som en av kärnpunkt­er­na i redaktörerna Leandoers & Bergs stränga am­bi­tioner.

Bland de övriga artiklarna och texterna spretade det desto bätt­re. Här fanns verkligen det annorlunda bra, och det självklara god­kän­da, det vildsinta anmärkningsvärda, och den lika oväntade som nödvän­di­ga informa­tio­nen.

    Och ännu radikalare använde man sig av den där annorlunda sor­t­­ens väder­korn i upprättandet av recensions­avdelningen, och hit­tade med­­ar­be­ta­re med välgör­ande kor­ta ten­takler, dvs. sådana som inte fram­­står som sådär trött­samt och obe­gripligt sam­stäm­da, som de sto­­ra me­dier­nas kritiker of­ta kan vara, vilket också, så vitt jag förstår, precis va­rit ambitionen. En så­dan motvallsmässighet räck­te långt ifrån alltid till mirakel, och ibland var det redan välkän­da ma­giker som åstad­­kom­ un­der­ver­ken, som Sigrid Combüchen och Aase Berg, men det fanns, trots det emel­lanåt överdrivna jag-andet, en friskhet i vil­jan att göra vad som krävs, kort eller långt, sorg­fälligt och skarpt el­ler slängigt och smart, dum­dris­tigt och vind­lande, but­tert och nos­an­de – som sam­man­taget var in­bju­d­ande men också, och betyd­el­se­fullare, nä­rings­rikt.

Hursomhelst tycks det ha rått en välgörande handfast vägg­bo­nads­­moral den sista tvåårs-långa natten i BLM-lokalen: Er’k du, Maja du, så ska vi ha’t.

   Och så blev det då också bestämt att den villande skönheten skulle slak­tas, för nu ha­de den finanskapitala klok­heten kommit till byn. Och vi ska väl inte skylla allt på Maria Curman, hon är och för­blir ju trots allt bara den överbetal­da budbär­aren.

                                  Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".