The Passion of the Christ

”The Passion of the Christ” - till en början var det ett projekt som ingen ville ta i med tång. Regissören Mel Gibsons ambition att göra en film om Jesus sista timmar där den obligatoriska engelskan bytts ut mot latin och arameiska betraktades inom den amerikanska filmvärlden som ett dyrbart skämt. Och de högljudda anklagelserna om antisemtism som var i omlopp långt före premiären har fått många internationella distributörer att betacka sig. Men med upprördheten kom uppmärksamheten och ”The Passion of the Christ” är nu på god väg att slå åtskilliga rekord i biljettstatistisken. Varje dag flyter det in nya telegram om filmens framfart - i Frankrike har katolska biskopar i ett gemensamt uttalande tagit avstånd från filmen, medan religiösa ledare i Kuwait menar att filmen ”avslöjar judarnas brott mot Jesus”. Och debatten lär fortsätta i Sverige - för idag har ”The Passion of the Christ” svensk premiär och Kulturnytts Måns Hirschfeldt - han har sett den.

Jo, det har jag. Men även om ni som lyssnar inte gjort det än eller ens tänker göra så behöver ni inte oroa er att jag avslöjar slutet. För här vi vet ju redan hur det går. Men hur gick det till i detalj? Hur många hammarslag krävdes för att den grovt smidda spiken skulle tränga genom handens hud, genom musklerna och benen och genom trät, innan korset vändes och spiken kunde bockas på baksidan? Det står ju inte i nåt av evangelierna, och där, i det oskrivna ligger väl en del av utmaningen: att det inte är ordet som ska ges kött utan blankraderna. Filmskapare väljer att lägga till och väljer att reducera. Så även Mel Gibson trots att han säger sig vara både sanningsenlig och ordagrann. Han gör ofrånkomligen sitt urval. Men oavsett resultatet, så är jag glad att Gibson inte rättat in sig i ledet och snällt följt dom påvliga dekret som finns om hur detta BÖR skildras. För vilken slags filmkonst skulle vi få då? Inte ”The passion of the Christ” i alla fall, och definitivt inte Kristi sista frestelse.

Så hur förvaltar då Mel Gibson den konstnärliga friheten? Ja, till att börja med så utgår han precis som jag från att vi alla vet vad det handlar om. Och koncenterar sig därför på de sista tolv timmarna i Jesu liv - från tillfångatagandet i Getsemane till döden på korset. Judas får sina pengar och hänger sig, Petrus föråder sin herre de obligatoriska tre gångerna, medan Pilatus velar på latin och översteprästen Kajafas rasar på arameiska. Men jag tror att Mel Gibson visste att det lika gärna kunde varit swahili. För här är det inte det som sägs det handlar om, utan vad som syns: Kristi kött och blod uthällt för oss. Först är den ensvansade piskan, och sedan den sjusvansade, som med små hullingar riktigt sliter huden av frälsarens rygg i små bitar som sprätter över filmduken. Varje slag skildrat. Törnekronan ordentligt intryck i skallbenet, och sedan som sagt dom där spikarna - en efter en.

Mel Gibsons förevändning för att visa denna omfattande och långvariga tortyr är att det var ”så det gick till”. Han använder sig, med andra ord, av den rätt vanliga konstnärliga förenklingen att våld är det samma som verklighet och att sanningshalten ökar i paritiet med grundligheten i våldsutövningen. I ett enda avseende är jag beredd att ge honom rätt - för ja, det är nog faktiskt så här en människa ser ut på insidan. Men räcker den sanningen för att filmen ska fungera som en celluloid oblat? Alltså att själva betraktandet av köttet skulle förandliga åskådaren och ge oss en ”större” upplevelse av hur det verkligen var? Nä, det gör inte det. För ju djupare in det fysiska offret filmen gottar sig, desto längre rör den sig från någon form av filmisk eller religiös mening med frälsarens offerdöd. Blodet förblir bara blod. Och av Jesu gudomlighet ser vi inte mer än ett par gyllene kontaktlinser i skådepelaren Jim Caviezels tämligen igenmurade ögon.

Men den där omtalade judehetsen, då, hur är det då med den? Ja, är ett och ett två? Är dålig film dålig? Vad får vi om vi kombinerar våldet mot jesus med hatet från judarna? Visst, en antisemitism, så trubbig och slenatrianmässig att den inte ens är särskilt upprörande i sin bara alltför tröttsamma Hollywoodförenkling av ”the greatest story ever told”.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".