Vad skapar ett fotbollsfan?

Allsvenskan startar i helgen - och säger ni nu all-vaddå? så har ni ett gott sportfilter inopererat - för sällan har skriverierna inför ett alldeles vanligt sportevenemang varit mer kompakta än inför årets allsvenska i fotboll. Och inte bara sportsidorna och specialbilagorna har fyllts, i år har det även kommit en mängd böcker inför starten i helgen. Gunnar Bolin har läst några och det fick honom att fundera över detta med att vara ett fan.

Där satt den! Årets första stolpskott levererat av Bokförlaget DN som med sina tre böcker om AIK, Djurgården och Hammarby har lagt kvalitetsribban i plöshöjd.

OK, 11-åringen i mig läser girigt om kuriosa ur AIK:s historiska arkiv, men när alla tre böckerna är skrivna av samma författare: paret Lars Grimlund och Frederic Pavlidis och till på köpet kryddas med en supporterprosa som man annars mest hittar på lagens osanktionerade hemsidor då blir det lite som om säg Leif Zern samma vecka skulle ge ut tre böcker, en om Shakespeare en om Ibsen och en om Tjechov och i var och en skulle han utnämna just den dramatikern till sin absoluta favorit och samtidigt dra de övriga i smutsen…

Varför ska en stackars fotbollssupporter förväntas acceptera detta?

Men en fråga som ändå gnagt i mig under jag erkänner främst läsningen om AIK i DN-böckerna, den stora frågan är: ”hur blir man ett fan?” och den är genant svårt att besvara. Hur blev jag AIK:are? Jag brukar säga: mest för att brorsan var djurgårdare. Men hur kan det sen bli så på allvar, att en fråga från en fåkunnig om varför man inte byter favoritlag, är helt obegriplig? Nationalitet kan man byta, intresset för AIK kan sjunka, jag kan heja på andra lag, jubla när de gör mål visst, men vara något det går bara en gång. Till stor del beror det på svekaspekten, lagen finns alltid där, jag kan inte svika dem, individuella idrottsmän och kvinnor kommer, lyser till och slocknar i en grym logik.

Laget, grundat 1891, finns år efter år. Laget är en levande organism som rör sig, oftast trögt över decennierna, dippar ner en division under svåra tider, segar sig upp mot toppen under andra, leds av än en den ene än den andre och kringgärdas hela tiden av alla oss som med klappande hjärta står vid sidan om och hoppas, hoppas, i år kanske, äntligen.

Lagkärlek bygger också på identifikation, jag minns barndomens cykelturer till Råsunda de eviga förlusterna, men också inlevelsen, den förhöjda livskänslan

Är det den känslan av en obruten linje, den som för mig, trots att jag aldrig var bra på att spela fotboll, ändå går från småkillarnas grusplaner via S:t Erikscupen till pojk - och juniorlagen, till skolorna, till sextiotalets fotbollsskor Adidas Brasil, till gympalärare med visselpipa runt halsen, röda band till ena laget blå till andra och så fotbollsnötande med klasslaget på eftermiddagarna. Är det den kopplingen, den linjen jag vill känna till mitt lag närt de rör sig på plan? En sorts privat historisk ledstång som mynnar ut i världens mest fascinerande spel?

Men om en tokig miljardär skulle ge AIK 11 miljarder och världens alla storstjärnor kunde köpas, hur kul vore det? Visst jublar jag åt att en landslagsman från Ghana eller en från Norge köps till klubben men gömmer den rena lagdyrkan ett embryo till längtan efter en annan långt obehagligare renhet. När nu landslagsmän kan köpas, får jag inte spela i Brasiliens landslag så kan jag sälja mig till Quatar och få pass där, som Werder Bremens stjäna Ailton resonerar. Vore det lika kul att jubla åt ett hopköpt svensk landslag där spelare födda i Sverige är en minoritet? Och om det känns tveksamt. Varför gör det det….?

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista