Ödets makt

På GöteborgsOperan premiärvisades i helgen Verdis ”Ödets makt”. Den är en av flera Verdioperor som så att säga ”lider av” svårförklarad handling och underbar musik. ”Trubaduren” och ”Simon Boccanegra” är två andra exempel. Den som i Göteborg valts för att få oss att förstå ”Ödets makt” är Knut Hendriksen från Kungliga Operan i Stockholm. Det hela utspelar sig främst i Spanien under 1700-talet med förbannelse, kärlek, hat och den katolska hedern som bara kan försvaras genom död. Per Feltzin har sett ”Ödets makt”.

Gammal är äldst – erfarenhet och rutin lönar sig. Så tänker jag och menar först och främst, förstås, Verdi och hans musik. Vilket tema!

Men jag tänker också på Knut Hendriksen som, med sin mångåriga operaerfarenhet, faktiskt lyckas att skapa begriplighet i den här flera decennier långa berättelsen, där nästan alla är förklädda eller har ett hemligt liv och där ödet stavas död.

Det handlar alltså, kort sagt, om kärlek mellan en spanjor med indianskt blod i sig och en ung spansk adelskvinna. Av misstag skjuts kvinnans far till döds när de två älskande ska rymma. Och kvinnans bror jagar dem därefter runt hela sydeuropa för att utkräva sin hämnd. Den sociala, ekonomiska och religiösa makten ska till varje pris försvaras och då kommer människor i kläm. Det är det här Verdi beskriver.

På scen har den danska scenografen Camilla Björnvad skapat en mängd olika hinder mellan människorna. En enorm vägg med vapensköldar, gallerförsedda portar och väldiga grindar med spjutspetsar på toppen, marmorkolonner i kyrkan.

Det är verkligheten såsom man ofta visar den på teatern: en realistisk, imponerande vacker, men lite överdriven verklighet. Och det där kommer igen i Björnvads kostymer och Henriksens regi – och faktiskt också i den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandis tolkning. Tydligt och lite till. Inga tveksamheter. Hellre lite överdrift. Och inga experiment. Vi känner igen formerna och det gör att intrigens virrighet ger vika. Vi ser och förstår hela tiden vem som är vem och varför den gör som den gör.

De många geografiska platserna är tydliga, tidshoppen nedtonade. Det är helt naturligt att människor plötsligt stöter ihop på ett slagfält efter flera år. Det är en konst att skapa den trovärdigheten.

Men utan bra sångare i de viktiga rollerna är inget av det här möjligt. Om jag tar fram luppen kan jag sakna elastisiteten hos en, nyanserna i en annans pianissimi, röstgestaltningen hos en tredje, störas av ett överdimensionerat vibrato - och så vidare. Men ändå är nivån jämn och hög hos de italienska gästerna Alessandra Rezza och Mario Carrara, husets egna Mats Persson och Mats Almgren och de flitiga gästerna Ulrika Tenstam och Palle Hansen.

Sist i inslaget hör vi Rezzas Leonora som söker en fristad hos Gud och Almgrens Padre Guardiano.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".