Sylvia Plath, Gwyneth Paltrow och en vedervärdighet

I Stephen Daldrys film ”Timmarna”, efter en bok av Michael Cunningham gestaltades Virginia Wolf av Nicole Kidman. Nu har det blivit dags för Gwyneth Paltrow att ta sig an en annan av 1900-talets stora författare, Sylvia Plath. I filmen Sylvia, regisserad av Christine Jeffs från Nya Zeeland som tidigare gjort långfilmen Rain.

Sylvia, historien om Sylvia Plaths och Ted Hughs kärlek och äktenskap, poeternas sammansvärjning, är inte någon riktigt bra film. Den kunde ha blivit det, för så mycket i den är färdiggestaltat. Gwynteh Paltrow som Sylvia och Daniel Craig som Ted. Miljöerna, 50-talets och 60-talets Cambridge och London och Devon. Iscensättningarna, de paranoiskt konkreta misstämningarna som regissören Christine Jeffs praktiskt taget skär ut ur dialogen och människorna. Men ändå. Varför då denna vedervärdiga musik av Gabrial Yared, som bryter in och sköljer över orden, dikterna, möten och känslor. Varför vågar inte Jeffs vänta ut meningen ur tystnaden.

Men det som verkligen saknas är ett centrum, eller en tyngdpunkt, eller ståndpunkt, eller en karta, ett sjökort. När en film gör så stora anspråk på att handla om livets språkliga uttryck, poesin, och det finns ingen anledning att betvivla att samtliga inblandade, regissör, producent, manusförfattare, skådespelare verkligen har inspirerats av Plaths dikter, så är det ändå underligt att det enda som framförs av den är några av hennes mest intetsägande, strömlinjeformade strofer. Till och med när krikern Alvarez framför sitt omdöme om romanen the Bell Jar, så tillåts han vara mer djärv och originell än när Plath själv citeras. Utom vid ett tillfälle där får en sorts räddhågad sampling av hennes poesi återigen översköljd av denna vedervärdiga musik. Att begära det är inte detsamma som att kräva att vi ska få en föreläsning i bygg- och hållfasthetslära i Ken Loach’s film Riff-raff, bara för att den till stor del utspelas på en byggarbetsplats.

Att man i filmen om Sylvia Plath aldrig får svaret på frågan: Varifrån kommer den fantastiska poesin, det innebär att filmens allmänheter mer än dess synnerheter kommer i förgrunden: den kvinnliga karriären, dåförtiden, svårigheten med att ha barn och vara konstnärligt verksam, om mannens brist på ansvar i äktenskapet, om svartsjukans onda genius, alltsammans helt i sin ordning. Och naturligtvis kan man inte svara på frågan varifrån poesin kommer. Men med en gestaltning av detta omöjliga ingenstans, hade det kunnat bli en riktigt bra film.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".