Romanen om Sylvia

Den amerikanska poeten och författaren Sylvia Plath tog sitt liv i februari 1963. Då var hon 30 år gammal, hade två små barn och hade för några månader sedan blivit lämnad av sin make, den brittiske poeten Ted Hughes.
  Ifjol kom Plaths dagböcker ut på svenska, förra veckan hade filmen Sylvia, med Gwynteh Paltrow i rollen som Plath, svensk premiär. Och nu är det dags för en roman, inspirerad av hennes sista tid i livet. ”Övervintring” heter den, och är skriven av amerikanskan Kate Moses.

Alla som varit i London på vintern vet att det kan kännas kallare där än någon annanstans. De dåligt byggda husen med rören dragna på utsidan och väggar tunna som papper skapar, göder en sorts fuktig kyla som tränger igenom allt.
  Kate Moses roman utspelar sig under sådana råa decemberdagar när Sylvia Plath försöker skapa sig ett nytt, eget hem för sig och barnen. Hon målar, fixar, huttrar och sorterar högar med dikter till en färdig samling. Och det är också i den närvaron som romanen har sina stora förtjänster: Sylvia i en telefonkiosk med de två små och snoriga nedstoppade i vagnen utanför, den hispiga modern på tråden, det praktiska livets mödor. Romanen Glaskupan, som sen ska göra Plath världsberömd, den ligger här färdig för publicering, men under pseudonym och den är inte viktig för henne - inte som dikterna.
  Ensamheten och hopplösheten behöver inte uttalas. Den blir påträngande och stark genom att Moses färgar detaljerna. Behovet av en honungsburk, ett manchestertyg, av äpplen på halmbädd.
  Det finns överhuvudtaget ett drag av minnesbank, av tillfälligheter och ögonblick i Moses bok, som är tilltalande. Hon ger kapitlen namn efter dikter av Plath; Minneslös, Pappa, Vallmo i Oktober - och sen låter hon varje kapitel vara sin egen avslutade bild, tiden rörlig fram och tillbaka, livet ett inre album att bläddra i. Ibland är hon inspirerad av verkliga bilder; som den kända där Plath med flätor på huvudet och barnen i famnen sitter bland påskliljor vid huset på landet där hon och Ted bodde, men det mesta skapar hon fritt, hennes dröjande, filmiska iakttagelser välskrivna och närgångna utan att inkräkta på Plaths, eller Ted Hughes, integritet.
  Och just det kan väl möjligen leda till en stilla undran över den här så populära genren - för en genre har det väl blivit? Att låna en känd konstnärs gestalt och ryktbarhet för att själv få skjuts med ett romanbygge som på så sätt redan från början skapar intresse och får viss litterär legitimitet. För å ena sidan kunde Plath egentligen vara vilken kvinna som helst vid den här tiden; sliten mellan yttre krav på modern och hustrun och inre på den skapande konstnären - å andra sidan är det likväl vissheten om Plaths snara död som färgar läsningen… Kanske hade Kate Moses konventionellt goda roman rentutav blivit mindre konventionell och mer intressant utan sin Plath-skugga.
  Fast lika uppmärksammad - knappast.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".