Oordnad "Ordning" - David Vikgren

En stram, svart bok med titeln i brons. ”Ordning” heter den, en ny diktsamling av David Vikgren, född 1975, uppvuxen i Övertorneå. Han debuterade 2002 med boken ”För en framtida antropologisk forskning” och med den blev han lovordad och nominerad till Borås tidnings debutantpris. Marie Lundström har läst Vikgrens andra bok.

Ja, det är en tjock bok det här och det är mycket att ordna: Minusgrader, smutstvätt, kravbrev. Dagens på Domus i Luleå.  En systematiskt misshandlad mamma, en farlig pappa. Livet är fult. Det är en ful ordning David Vikgren upprättar. En fel ordning. Det finns nämligen ingen. Boken försöker: Nu ska vi rensa och få fason på barndomsbråtet. Orden packar minnena i små diktbananlådor, men dikten håller inte tätt. Tyngden av minnena rasar genom bottnarna och så är allting utspritt igen. ”Utan den här rädslan/är jag ingenting”, skriver David Vikgren. Det är en bok med ett ovanligt stort känsloregister i ny svensk poesi: Den bangar inte för raseri, skräck, lycka. De bästa delarna lever av en energi som kommer från mörkret. Ondska gör ont. Ska du eller jag leva? Frågan ligger i luften, riktad till pappan. Och riktad till dikten: När jag skriver/ mitt namn upphör mitt namn, står det. David Vikgren är något spännande på spåret här: Går det att skriva sig ut ur sitt eget namn? Vad händer då? Dör man? Tänk om hela boken hade varit lika djärv. David Vikgren har haft lite problem med att ordna sin diktsamling. Att läsa den är bitvis som att tvingas bo i en trång lägenhet med alldeles för många möbler och småprylar. Detta bohag av ord. Att allt behövde skrivas tvivlar jag inte på. Men behövde allt flytta in i boken?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".