Slöa knivar från Wei

Författaren och nobelpristagaren Harry Martinsson skulle fyllt 100 i år. På Dramaten i Stockholm uppmärksammas detta genom en uppsättning av Martinsson pjäs ”Tre Knivar från Wei” - som bara spelats en gång tidigare, 1964, i regi av dåvarande teaterchefen Ingmar Bergman.
  Helt följdriktigt är det den nuvarande Dramatenchefen som, 40 år senare, regisserar pjäsen: Staffan Waldemar Holm, som vanligt i samarbete med scenografen Bente Lykke Möller.

Det påpekas, när man läser om dramatikern Harry Martinson att han inte tyckte om teater, och att han - kanske som en följd av det - heller aldrig blev någon ”riktig” dramatiker. Någon gång har detta skyllts på att det poetiska uttrycket inte skulle passa scenen.
  Det är förstås inte sant. Den stora dramatiken känner inga formella begränsningar på det sättet och det finns många exempel på motsatsen; poeter som skriver för scenen och som bär med sig den luft mellan orden som är poesi och med den skapar ett eget sceniskt språk - skimrande och eggande.
  Och möjligen föll Martinson lite på eget grepp när han inte helt litade till poesin, utan - fast det svor mot hans natur- ur den mängd idéer som till sist blev till pjäsen Tre knivar från Wei - försökte skapa en traditionell dramatisk ram.
  För visst finns det en spänning i det yttre hot som tartarerna utgör. De vars ankomst är tecknet för de fångna kvinnorna att använda de tre knivar de bär i håret till att ta sina liv. Men det är ett hot som, trots att de faktiskt rycker närmare, förblir avlägset och som inte kan dölja att Martinsons verkliga intresse ligger på ett annat plan. Ett plan som handlar om vilka lagar vi lever under, alltså vårt förhållande till gudarna, och - vad det betyder för vårt förhållande till döden.
  I en central scen försöker Stina Ekblads överlärarinna Shi Mo att skapa ett band till dödsslavinnan Lai. Hon smyger sig nära, vill likt en katt lägga huvudet på Lais axel och nå en gemenskap kring den ängslan hon känner, men Lai avvisar henne; döden är hennes hem, till henne kan ingen vädja.
  Sceniskt är det vackert - storslaget och dovt i grått, de många kvinnorna i blått. Bente Lykke Möllers rum stramt och högt med raka linjer - en avskalad tempelgård. Mask och kostymer är magnifika i sin lekfulla tolkning av det kinesiska och med på- och avklädning som en påminnelse om teatern som spel, om klädseln som markör. Gunnel Lindblom i vitt, med midjelångt grått hår, är kuslig i sin egen trosvisshet, Stina Ekblad mångfacetterat mänsklig i sina tvivel på lydnadens gränser. Men ögonblicken av högspänning är för få.
  Och att Staffan Valdemar Holm valt att stilisera och att genomföra det hela i den ton som nog kunde vara Martinsons - klockklangerna, formationerna, blåskalan, det hedrar honom, det är ett försök, som dessvärre inte kan rädda en entonighet, som blir rent energilös.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".