Frihetens tyngd

”Folkets längtan efter frihet kan i det långa loppet inte slås ned. Den kommer att leva och segra till sist”. De förtröstansfulla orden fälldes av Olof Palme. ”När friheten har influensa hostar folket” skulle man också kunna säga, med Miro Arapovic.
  Ingen politiker med sunda vätskor kan avstå från att hylla friheten då och då, men vad man då egentligen menar, är en helt annan sak. I sin nya bok ”Tankens lätthet, tingens tyngd” har idéhistorikern Sven-Eric Liedman gjort ett försök att reda ut frihetsbegreppet, med utgångspunkt i dess politiska historia.

När fan blir gammal blir han liberal. Skriver han sedan något snällt blir han inbjuden till biskopen på kaffe och småkakor. En orättvis inledning på en recension måhända, men som idéhistoriker vet säkert Sven-Eric Liedman att elakheten är en konstant faktor i det västerländska kulturarvet. Och att minnet är långt, men nyckfullt.
  ”Tankens lätthet, tingens tyngd” är titeln på hans senaste bok. Man kan associera till Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet”. Men Liedman gör få hänvisningar till nutida skönlitteratur i sin genomgång av frihetsbegreppet. Ändå är det en mycket samtida bok, inte minst genom sin nyckfullhet. Ja, jag börjar redan göra invändningar och fler blir det. Men på något konstigt sätt är det just lättheten att säga emot som är bokens styrka. Ju fler anmärkningar jag gör, desto bättre tycker jag om texten. Hur hänger nu detta ihop?
  Jo, Liedmans bok är en i Sverige ovanlig form av statsvetenskaplig essä. De flesta böcker i den här genren är abstrakt överslätande, författarna brukar vilja ha med sig läsaren på teser som att det är bra med yttrandefrihet eller att girighet är av ondo. Liedman är däremot konkret och inbjuder till invändningar. Det uppstår faktiskt ett möte mellan läsare och text.
  För att ringa in frihetsbegreppet tar Liedman avstamp i 1700-talet. Det hade varit intressant att koppla debatten om individ kontra stat; oberoende kontra gemensamt handlande till de grekiska stadsstaterna, men Liedman är bunden till vad som kan kallas det merkantila samhället. Frihandel, ekonomisk fördelning och börsuppgång är för Liedman mer avgörande än filosofisk renodling. Betoningen ligger på politik, inte på filosofi.
  Det är bokens begränsning men också dess styrka.  Den som hört radions tidningskrönika eller de tungomålstalande ledarskribenterna i Gomorron Världen har förmodligen känt behovet av logisk klarhet och avgränsande definitioner. Det ger Liedman. Han är klok som en snok - och stundtals lika ringlande. Han återger vad Mills skrev men vi valt att glömma bort: Han tar upp frihet från och frihet till och komplicerar denna uppdelning, han ser vad som är gammalt i nyliberalismen och vad som är auktoritärt.
  Det är en genomgång som kan syresätta åtskilliga politiska debatter. Men ju längre fram i tiden Liedman kommer, desto trängre blir hans perspektiv. I avsnitten om ekonomisk frihet har författaren inget nytt att komma med utan accepterar floskler som att det alltid mer synd om småspararna än de stora investerarna när börsen faller, istället för att granska påståendena.
  Ändå är det här den första boken på mycket länge som får politik att verka intressant eftersom den kopplar upplevelsen av frihet till politisk praktik. Jag ångrar säkert min entusiasm när jag läser nästa ledare, men då är jag tack vare Liedman åtminstone övad i att göra invändningar.

Mikael Timm.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".