litteratur | recension

Mannen på ön som fick kolonialismen att knaka i fogarna

En viktig del av Lennart Hagerfors författarskap är hans erfarenhet som missionärsbarn i Kongo på 1940- och 50-talet, och några av hans mest uppmärksammade böcker hämtar näring ur denna miljö. Så också i nya romanen Mannen på ön där han tar upp en mångomtalad händelse i augusti 1953 i Brazzaville i Franska Kongo.

Ja, vad var det som hände egentligen? Jag har ännu inte kollat fiktionsnivån på Lennart Hagerfors skildring, även om jag har många frågor om vad som är vederlagd sanning - om det finns någon - vad som sades officiellt, om det sades något, och vad som är hörsägen.
   För allt bygger ju på att den här historien spreds som en löpeld genom hela Brazzavilleområdet 1953, att den återberättats oräkneliga gånger, och som sådan nådde den barnet Lennart på missionsstationen inte så långt därifrån.

I stora drag hände det sig i alla fall vid den tiden att en kongolesisk man under en stormig åsknatt kapade en båt med den franska kolonialarméns lönekassa och drev ut med båten till en oåtkomlig ö i dom väldiga Livingstonefallen.
   Där slog han sig ned med sina sedlar, fullt synlig från flodbankarna på andra sidan, och hans gäckande ankomst framstod som en uppenbarelse med sådan symbolisk kraft att det franska kolonialväldet omedelbart började knaka i fogarna.

Lennart Hagerfors använder dessa dramatiska dagar av uppståndelse i dubbel bemärkelse och fransk panik till en - skulle jag säga - pedagogisk gestaltning av kolonialismens sönderfall.
   Rollfigurerna får representera det historiska dramats oundvikliga aktörer, från maktens trötte guvernör, den rasistiske polischefen, den vacklande officeren som längtar hem till Paris, över till kolonialismens fotfolk: den välmenande franska lärarinnan och den försiktige svenske missionären, till kongoleserna själva, den traditionsbundne fiskaren, dom bildningshungriga ungdomarna och de kongolesiska soldater och befäl som hamnar mitt i stormens öga - alla måste dom ta ställning till Mannen på ön och dom konvulsioner som löper genom folklagren som lockas till floden.

Men den här historielektionen är alltså förlagd till en miljö som Lennart Hagerfors till en del upplevt själv, och det som höjer berättelsen är förankringen i dofterna, landskapet och klimatet. Och inte minst den mäktiga floden som ingen rår på. Han vet hur det kändes att röra sig där, och även om allt skulle vara påhittat, så kommer man närmare det där ögonblicket då allt plötsligt började lösas upp.

Karsten Thurfjell

Kulturnytt
karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista