Nyrestaurerad trasdocka

”Trasdockan”, ja det är den lite banala titeln på ett av filmhistoriens märkligaste verk, från 1955. Regissör var den store skådespelaren Charles Laughton och efter 50 år har nu filmen återigen gått upp på svenska biografer i en nyrestaurerad kopia - Mikael Timm har funderat kring filmen och framför allt på regissören.

Det finns några få filmer i filmhistorien som rör sig genom bildhavet som spökskepp, som inte kommer från någon känd hemmahamn, som navigerar utan sjökort. Som aldrig når trygghetens kust. Som inte…

Ja, Charles Laughton skulle nog uppskatta om jag fortsatte med några liknelser till. Han var en skådespelare för vilken för mycket inte var nog. För vilken normaliteten var en styggelse och realismen en mardröm, banal som amerikanskt tuggummi.

Vardagen hade en envis och stridslysten motståndare i Laughton. Laughton är nog den ende skådespelare för vilken Dickens figurer verkat en smula snålt tilltagna. Han var inte bara större än verkligheten, han var större än sina roller. Alltså fick han lägga ut dem för att passa. Hos honom klingar den banalaste replik som Shakespeare.

Kritiker och regissörer brukar hävda att överspel kan förstöra vilken text som helst, att tillgjordhet står i motsats till sanning. Men det gäller inte för Charles Laughton. Han tog sig igenom alla överdrifter, all förkonstling, alla later och kom på något sätt ut på andra sidan - fullkomligt osannolik, fullkomligt sann.

Laughton var inte lätt att regissera, inte ens Hitchcock lyckades i Värdshuset Jamaica 1939 eller som här i The Parradine Case1948 där domaren Laughton korrigerar advokaten Anthony Perkins. Men hur makalös är inte Laughton. Det är han som format bilden av Nero och Henrik den åttonde, inte historikerna. Han ensam är det romerska imperiet i Spartacus. Allt överdåd, all grymhet, all plötslig generositet finns i hans tunga ansikte. När han taqlar är orden kött, råa och blodiga.

Han regisserade en film, vilken borde ha blivit till en katastrof, men som istället blev en flygande Holländare, en av filmhistoriens verkligt unika filmer. Trasdockan, eller som den egentligen heter The Night of The Hunter är så egendomlig att man kan undra över att den överhuvudtaget blev gjord. Förmodligen kunde ingen stå emot Laughton.

I Bush’s Amerika skulle nog ingen göra en film om en galen frikyrkopastor som reser runt, reciterar Bibeln och förför kvinnor för att komma åt deras pengar varpå han mördar dem. Eller är det kanske en sådan film vi behöver?

Tvärtemot vad man skulle kunna tro utgick Laughton från att film är ett bildmedium, inte från dialogen. Laughton regisserade som han spelade, tvärt mot realismen. Han blandar tysk expressionism med amerikanskt naivt måleri. Mördaren är en svart ryttare, tagen ur en dockteater. Det lilla samhället är amerikanskt som i en Norman Rockwell-målning med glassbar och godmodiga invånare, fast Laughton ser också deras snipighet och grymhet. Huvudpersoner är två värnlösa barn som flyr nedför floden. Allt är genomarbetat i denna film genomskinlig som vatten, ohejdbar som syndafloden.

En enda film regisserade han. Kanske kändes den för trång. För trots framgången valde Laughton att ägna sina sista år ät att turnera USA runt och recitera ur Bibeln. Äntligen en text och en upphovsman värdig honom själv. Men han kunde inte låta bli att ge publiken en lurig limerick också.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".